söndag 20 september 2009

Förnuftet

Vad är förnuft?
Vart infinner sig förnuftet - i kropp eller själ?
Vad är det för skillnad mellan förnuft och sunt förnuft?
Jag kommer ofta på mig själv, när jag står inför ett knivigt val, där mitt beslut inte bara påverkar min omgivning utan också min framtid, att jag frågar mig själv- vad säger mitt förnuft? Mitt sunda förnuft? Vi kan inte ta på förnuftet, heller inte förklara det. Men ändå lägger vi hela vårt förtroende på detta substantiv. Det svenska begreppet, sunt förnuft, anspelar på att det finns osunt rationellt tänkande. Vissa saker "gör man bara inte". Det finns ju visserligen olika nivåer av förnuft, eftersom vi alla inte delar samma förnuft, så som vi alla inte delar samma medvetande.
Vi använder varje dag vårat förnuft. Att till exempel använda bilbälte är ju sunt förnuft. Man är medveten om att man antagligen inte kommer att kollidera idag, men förnuftet förklarar att möjligheten finns och helgaderar genom att ta på bältet.

Förnuft hör till de kognitiva delarna av en människas psyke, som ger upphov till våra tankar. Men visst finns det ett samband mellan förnuft, sanning och kunskap? Vi kan inte ta på det, vi kan inte bevisa dess existens, heller inte förneka dem, vi kan inte på svart och vitt ställa några krav på deras existens- och eller värdesätta dem.
Medvetande och förnuft är kanske något vi föds med. Kunskap och sanning är något vi tar in eftersom, genom sinnesintryck. Självklart inkluderar detta förnuftet också, eftersom vi genom imitation och erfarenhet bygger upp och utvecklar ett bredare förnuft.

Finns det något samband mellan medvetande och förnuft?
Eftersom alla människor är medvetna om förnuftets existens, använder det flitigt varje dag och att alla människor är i behov av sitt förnuft, kan jag dra en deduktiv slutledning om dess existens. Av den anledningen ingår förnuftet i medvetandet, eftersom medvetandet är medvetet om förnuftet. Förnuftet är också beroende av medvetandet- om medvetandet inte existerat skulle inte förnuftet fylla någon funktion, inte heller existera. Alla saker runt om kring oss är beroendet utav medvetandet, eftersom dessa inte fyller någon funktion utan
det. Den enda existensen som skulle existera är en kropp- utan medvetande, psyke, sinne och själ.

Visst finns det vissa likheter mellan logik, kunskap, förnuft, känsla, tanke, vilja och moral. Men för detta ska man inte dra alla över en kam. I vissa situationer säger förnuftet en sak, till skillnad från känslan som säger en annan. Kunskapen om förnuftet talar ofta om att man skall följa förnuftet, eftersom det säger åt oss att agera rätt. Men om viljan är vår inre drivkraft, och logiken styr in oss i rätt riktning, skall man inte följa detta då och ignorera förnuftet? Med detta menar jag inte att viljan bör följas mer än förnuftet. Men genom att låta viljan "integreras" med förnuftet, tror jag att man finner ett inre sunt förnuft.

Emelie Gartzell ES07B

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar