söndag 20 september 2009

existens av ett medvetande

Låt säga att jag är solipsist. Jag är alltså helt övertygad om att allt som sker och inträffar gör det på mina egna omedvetna villkor och endast i mitt eget medvetande (som jag anser vara det enda som existerar). Mitt medvetande är så avancerat att det kan inbilla sig saker som egentligen inte finns och jag kan utan problem skapa en komplett verklighet full av komplicerade och fungerande system. Jag kan fundera över mitt ursprung, min existens och min meningsfullhet för att därefter komma fram till att jag faktiskt inte har något ursprung, att jag inte existerar och att mitt liv faktiskt är helt meningslöst.

Jag menar att allt jag ser, känner, smakar och uppfattar som verklighet egentligen är påhittat av mitt innersta tänkande och helt saknar innebörd. Jag försöker förklara mitt påfund genom att jämföra med en dröm där det som sker känns påtagligt under själva drömmandet men att jag samtidigt är helt oförmögen att påverka händelseförloppet.

Tillbakatänkandet på en dröm är sällan särskilt verkligt utan ofta suddig och grågrumlig och man kan enkelt skilja på en händelse som ägt rum i vaket tillstånd och en som ägt rum i sin sömn. Dessutom finns en förutsättning för att något skall kunna vara en dröm, nämligen den att man skall kunna vakna upp ur den.

”Du tänker, alltså finns du.” Men kan du vara så säker på att det du tänker egentligen tänks av dig? Kanske är du bara en del av någon annans tankebanor vilket får dig att tro att det är du som tänker. Var finns övertygelsen om att inte bara vara en del av någon annans medvetande där dennes överintelligenta psyke helt enkelt programmerar dig så att du känner dig som en verklig och tänkande person?

Hade jag varit solipsist hade jag förmodligen inte ens lagt ner lite av min icke-existerande energi på att fundera över det här något mer. Jag hade eventuellt gett mig ut på stan och gjort mängder av opassande saker. Sådant man bara inte gör. Kanske satt mig bredvid någon i en nästan tom buss. Eller kanske satt mig bredvid någon i en nästan tom buss och börja prata med personen i fråga. Eller kanske tillockmed satt mig bredvid någon i en nästan tom buss och prata och samtidigt vara spritt språngande naken! För att denna företeelse skall kunna bli ett behov för någon måste handlingen ha utförts, men eftersom det är opassande att sätta sig bredvid en främling i en buss naken och börja prata tror jag det är ytterst få som gjort det.

Om nu någon skulle ha utfört denna handling så måste denne ha fått någon form av uppfattning, om dock en falsk sådan. Denna uppfattning ger upphov till en känsla, som du säkert kan spekulera i utan att behöva göra den, men för att bli helt säker på den måste du själv utföra handlingen. Om jag som solipsist skulle vilja ta reda på det är det inga som helst problem eftersom allt jag gör är en stor bluff.

Vad det än var som gjorde mig övertygad om min teori så existerar inte det heller. Det var något som mitt medvetande hittade på och ändå är jag helt säker.


Linda Hernström De07a

2 kommentarer:

  1. Galet. Man kan verkligen göra galna saker om man är solipsist, utan att det gör ett smack.

    "Jag tänker, alltså finns jag" -du knäckte kanske det beviset. För ja, hur kan man vara säker på att tanken tänks av mig? det kan ju lika gärna vara någon annan som tänker sig in i hur det är att tänka som mig (och på så sätt finns inte jag).

    Detta innebär väl i så fall att det enda man kan vara säker på är att någon/något tänker.

    Jag kan dock inte tänka mig att det är så här. Varför har jag inte kommit fram till. Mest för att det skulle känns för meningslöst för att ens kunna tänka sig det totalt. :)

    /Filippa

    SvaraRadera
  2. Det måste vara hårt att tro att ens medvetande är det enda som existerar, men att dessutom tro att det enda existerande medvetande inte ens är sitt eget utan någon annans kanske är någon sorts extrem-solipsism. Om vi drar det ännu längre.. Vem är isåfall denne någon??????

    Linda

    SvaraRadera