Vad är ett rättvist samhälle?

När man berör ämnet rättvisa och ska försöka tillämpa det på samhälliga förhållanden verkar det vara oundvikligt att komma bort från en väldigt vital fråga; vill vi leva i ett medmänskligt samhälle eller inte? Det är med andra ord den frågan som utgör den allra största distinktionen mellan John Rawls och Robert Nozicks teorier.

Vidare är det kanske nödvändigt att avgöra om människan föredrar att samhället fullständigt underordnas naturen eller om människan ska få tillåtelse att påverka. Nozicks teori antyder att allt ska överlämnas åt naturens krafter som vi ju mycket väl vet är väldigt orättvisa. Medan vissa personer föds in i högt förmögna familjer och får livet serverade på en bricka finns det människor som är gravt handikappade eller dör av svält. Nozick menar alltså att människan inte ska ändra på dessa förutsättningar som vi föds in i. Enligt min personliga uppfattning blir det aningen svårt att tolka detta som ett rättvist samhälle, istället vill jag hävda att Nozick utarbetat en teori som bygger på naturens frihet. Detta må vara en bokstavlig tolkning av filosofens teori men faktum är att de verkliga politiska system som är inspirerade av Nozick har blandat hans teori med demokrati, vilket självfallet inte innebär att människorna blir helt oförmögna att påverka. Ändock, har man i sådana system skarpt begränsat den medmänsklighet som skulle kunna finnas om man lät människor i ett samhälle utjämna naturens orättvisor.

Det är här det vore lämpligt att knyta an till Rawls teori som utgår från att människan ska så gott det går kontrollera samhällets funktion. Den här slöjan av okunnighet som Rawls beskriver ska möjliggöra för människor i ett samhälle att utjämna naturens villkor. Följaktligen skapar en sådan teori ett mer medmänskligt samhälle, vilket dock beror på att människorna måste följa lagar och regler som har humanitet som utgångspunkt, och inte för att de av naturen är medmänskliga. Av den anledningen kanske man skulle kunna hävda att både Rawls och Nozick menar att människa i sig är egoistisk. Men Rawls verkar ändå bibehålla något hopp i människan eftersom han uppmanar till ett medmänskligt samhälle medan Nozick snarare förespråkar att var och en ska sköta sitt.

Å andra sidan kan det vara godtroget att anta att ett samhälle där människor själva får bestämma är medmänskligt. Vi måste ju räkna med att det kan vara omänskligt att förändra det naturen försatt oss i, och då är vi ju både ohyggliga mot oss själva som mot våra medmänniskor. Emellertid har vi fått bevisat under mänsklighetens historia att människan är en varelse som vill ha makt, kunna påverka och förändra. Många gånger har det krävts att vi gör det tillsammans för att uppnå ett gott reslutat, detta kan exemplifieras med franska revolutionen. I och med detta kan vi nog fastslå att Rawls verkar vara närmast begreppet rättvist samhälle eftersom han beskriver likvärdiga förhållanden utformade av människorna tillsammans.

Nozick har visserligen en väl underbyggd teori om det rättvisa samhälle han framställer, men ser man det på ett djupare plan blir teorin bristande: vi vet ju att ett samhälle inte skulle kunna fungera korrekt om alla gick runt och betedde sig som de ville. Resultatet blir att lagar och regler är fundamentala för ett väl fungerande samhälle vilket går emot Nozicks teori. Är vi överens om att ett samhällskontrakt är nödvändigt förmodas det att detta ska vara så humant som möjligt, alltså genomspegla positiva normer. För allas bästa trivsel måste man därför se till att det är människorna i ett samhälle som utformar detta samhällskontrakt, i annat fall har vi kränkt en grundläggande mänsklig rättighet. Dessutom vill jag vid det här laget uttrycka kritik mot Nozick eftersom jag menar att en enskild individ aldrig någonsin kommer kunna förändra sin situation som denne fått av naturen om samhället inte är präglat av medmänsklighet och interaktion.

För att nå en sammanställning i detta svåra ämne känns det nödvändigt att understryka att vi behöver särskilja på rättvisa och frihet, som trots allt inte är en och samma sak. Frihet berör mer den enskilda individen medan rättvisa omfattar en stor mängd människor tillsammans. Det är på så vis fegt att hävda att rättvisa uppstår när man tillåter människor sköta sig själva. För även om Nozicks eventuella domstol och militär kommer kunna förhindra att folk dödar varandra så kommer det uppstå andra problem, låt oss säga fattigdom. Och jag har väldigt svårt att acceptera tanken att vissa ska födas in i extrem fattigdom medan andra ska ha det gott ställt – hur kan man kalla detta ett rättvist samhälle?

Tina SP07K

Rättvist Samhälle - Madelene

När man tänker på ett rättvist samhälle så tänker jag på, lika villkor för alla. Dessa villkor skall täcka människans grundläggande behov. Dessa behov är som exempel mat, husrum och kläder så att man inte fryser. Det finns klasskillnader vilket vi nog måste ta som en självklarhet. Men att människor i miljontals fryser eller svälter ihjäl är något som vi alla måste förhindra på alla sätt och vis vi bara kan.

Vi lever i ett samhälle där vi kämpar mot något som vi kallar för den absoluta fattigdomen. Det går framåt men inte så fort som hade velat. På många ställen i världen så ser dock inte utvecklingen allt för bra ut. Fattigare blir i mycket mån mer fattiga och rika blir allt rikare. Vi som medmänniskor har enligt mig en moralisk skyldighet att skydda och hjälpa de som faller ännu djupare ner i fattigdom. Detta sker dock inte alls i den omfattning som behövs, även om det faktiskt sker i viss omfattning. Det är inte så att vi i "rika västvärlden" inte har pengar för att försörja de fattigare eller det är häller inte så att vi inte har mat nog för att föda dem häller. För det har vi, det finns pengar och mat så att alla här i världen skulle kunna ha mat på borden eller kläder på våra kroppar. Problemet ligger dock i vår ovetande, vår egoism och lathet. Det är i alla fall det påståendet jag hade satsa mina kort på.

Men visst sker det försök för att få de som är fattiga att få en bättre levnadsstandard detta sker då genom biståndsarbeten och bistod. Fast de som inte gör något för att hjälpa, tar vi då indirekt död på människor i de fattigare delarna i välden? Detta är något, som jag nämnde tidigare, måste ligga i vårt ovetande. Att köpa sig en lyxartikel istället för att skänka de pengarna till någon som behöver dem. Men varför tänker vi inte på det? Är det indirekt mord? Jag kan nog inte säga att det går att dra över en kant. Jag tycker helt klart att man kan säga att man bidrar till att människor lever i misär, till och med dör om man tex. köper vissa produkter där företag inte tar hänsyn till närbefolkningen eller de mänskligrättigheterna. Ett exempel kanske där jag personligen ser en tydlig kopling till att närbefolkningen svälter men företagen tjänar mycket pengar och vi i väst världen tar del av företagets "vara" är: Det är företag som säljer Viktoriasjöns Abborrar. Folket kring Viktoria sjön svälter men här i väst har vi den abborren som en delikatess. Detta tycker jag då är så moraliskt fel! Där är du aktiv för att få de människorna kring Viktoria sjön att svälta. Visst jag kan inte säga, den och den personen dog för att jag åt en bit av den fisken. Men jag vet att jag hade kunnat inte äta den och då kanske ett barn hade kunnat få mat för dagen.

Detta påstående är kanske lite svårt att säga som enskild individ. Det måste så klart vara flera som står upp och säger nej, som i mitt exempel. Annars blir det jätte svårt att få någon slags rättvisa i det hela. Men när man ser detta exempel, så kanske det är lite likt med att man köper något, en lyxartikel, och inte skänker de pengarna istället. Också där har man varit lat, eller kanske bara inte har tänkt på hela konceptet. Jag säger inget om att det är svårt att tänkta, för det är det för vissa. Men man måste aktivt arbete för en förändring i samhället. Speciellt när det kommer till jämlikhet och rättvisa. Vi alla människor är lika mycket värda säger vi. Men ändå låter vi miljontals människor dö varje år. Det kanske är lite svårt att aktivt, hela tiden, tänka på vad man gör. Det är väll klart, men samtidigt så gör man något omoraliskt. Kanske till och med rent av ont.

Samtidigt som jag har påstått att man gör något mer eller mindre ont med att köpa sig lyxartiklar eller i sin "lathet" eller "otänkande" bidrar till att några människor inte får mat eller kläder på sina kroppar så finns det människor som fortfarande ger pengar varje månad. Men då kommer det som man kanske inte vill höra, man kan alltid göra mer. Så vart går gränsen? När är det rimligt att dra gränsen? Får man inte vara lite självisk?

Jo jag tycker väll ändå att man får det, fast det kanske inte än människa som lever i absolut fattigdom tycker. Jag hade även det påståendet, om att det är vi som gör de andra illa, det är vi som "mördar" dessa fattiga människorna. Det är också då ett påstående som man bör reflektera över. Det är självklart svårt att säga att man har mördat en annan människa genom att jag köpte mig en ny bil istället för att ha hjälpt till med bidrag. Om jag tittat på tv och ser svältande, döende barn så kan jag inte säga att de där barnen hade jag kunnat rädda ifall jag inte hade köpt den där bilden. Fast jag känner då ingen större skuld eller sammahörighet med de "offren". Man kanske inte skulle säga att jag har mördar på grund av ett bilköp. Vi känner nog inte samma sak som om vi hade stuckit kniven i någon. Men är det inte lite likadant ändå? Är det inte vårat fel lite från början? Det skulle dock bli lite svårt om vi tolkade mitt påstående som mord. För då hade vi nog alla varit mördare vid det här laget.

Jag avslutar med att säga att jag tror att det är svårt att påstå att det är mord vi utför. Men att vi ändå har någon slags skuld på oss, åtminstone än skyldighet vi tyvärr inte uppfyller till möjliga mån. Då även att jag anser att vi står mer till skuld ifall vi stödjer företag som suger ut natur och mänskliga resurser. Men då att vi har mindre skuld ifall vi skänker pengar och försöker vara lite mer medvetna om vad vi handlar och utför för handlingar. Som jag påstod i början, klasskillnader är nog tyvärr något vi måste ta som en självklarhet dock finns det resurser för att få världen till en bättre plats för många miljontals människor.

Rättvist samhälle - Alexander

Det absolut största hindret när man diskuterar hur ett rättvist samhälle skulle se ut tycks för mig vara den starka subjektivitet som alltid präglat diskussionen. Om man exempelvis studerar internationella organisationer som FN blir det tydligt - var aktör verkar tycka att det rättvisaste är det som denna aktör tjänar på mest. Klimat- och miljödiskussionen kan lyftas fram som ett exempel där varje stat, vis upprepade tillfällen, fått frågan om hur en rättvis ansvarsfördelning skulle se ut. Varenda en har varenda gång ansett att det alternativ som inneburit minst krav på den egna staten har varit det som "ur ett objektivt, globalt perspektiv" är rättvisast.

Därmed är det tydligt att denna diskussion måste föras inom ett annat forum till att börja med. Ett forum där egna intressen och medvetenheten om vilka konsekvenser ett förslag har för den egna livsstilen tillfälligt kan läggas åt sidan. Problemet är att detta forum inte tycks existera. I varje sammanhang finns det en övergripande vilja att inte försämra sina egna villkor. Det är en inställning som genomsyrar vårt samhälles alla stater och har sina rötter djupt förankrade på en individnivå. Jag har själv upplevt att det finns en underskattad medvetenhet i vårt samhälle om frågor som bistånd till fattiga människor - kanske skulle man kunna kalla det en moralisk medvetenhet - men som alltför sällan yttras. Den ligger och andas under ytan i väntan på att folk ska uppmärksamma den. Men det verkar i många fall som att människor försöker undvika den till varje pris. Vad beror det på? Svaret skulle kunna vara att det är ett sätt att avskärma sig från den moraliska övertygelsen och de medföljande skuldkänslorna - en möjlighet att ignorera problemet i ett år, en månad eller en dag till.

Det är idag inte längre hållbart eller accepterat att överhuvudtaget argumentera mot påståendet att vi i den rika världen lever i överflöd på bekostnad av andra. Det skulle kräva en otrolig naivitet för att hävda att världen består av rättvisa förutsättningar och en försvarbar fördelning av de resurser vår planet har att erbjuda. Även om det går att hävda att vi idag skänker bistånd och därmed bidrar till att jämna ut dessa skillnader är de flesta väl medvetna om att det fortfarande är otillräckligt ur ett objektivt moraliskt perspektiv. Vi vet att folk fortfarande svälter och att vi har möjlighet att förhindra det. Undersökningar har klargjort att jorden producerar nog med mat för att föda hela befolkningen och därmed utrota svälten som ett världsfenomen. Problemet ligger i distributionen eftersom maten sällan hamnar där den bäst behövs. Vi västlänningar äter gourmet, kör bil, köper platt-TV:r för pengar som skulle kunna rädda tusentals liv. Vi vet till och med om det. Så hur kan vi tillåtas göra världen så orättvis?

Det jag verkligen tycker om i Peter Singers text är den fullständiga fokuseringen på objektiv etik och moral i denna frågan. Jag tycker att han lyckas eliminera den slöja av subjektivitet och diskuterar vilka inställningar som är etiskt försvarbara som om han själv inte hade något att förlora på en mer rättvis värld. Det har han givetvis, vilket gör att han särskilt tilltalar de skuldkänslor som gömmer sig inuti i alla fall mig.

Ett exempel han tar är dessa: Om du ser att ett barn håller på att drunkna i en damm kommer du självklart att hoppa i för att rädda barnet även om det innebär att du förstör dina snygga kläder. Varför? Eftersom barnets liv är av större värde än dina kläder är det moraliskt korrekt att offra kläderna för att rädda barnet. Men samtidigt kan samma person konsumera lyxartiklar som en Porsche, en Mac eller en platt-TV utan att ta hänsyn till vilken nytta de pengarna skulle kunna göra för svältande människor på södra halvklotet. Är detta ett moraliskt försvarbart agerande? Peter Singers princip låter såhär: När vi kan hjälpa människor utan att offra något av lika stort värde är det moraliskt rätt att hjälpa dem. Alltså kan man inte försvara detta handlande utan att säga att ett människoliv är mindre värt än en laptop. Jag tror att de flesta är överens om att det skulle vara en attityd som vi inte vill att vårt samhälle ska präglas av.

Denna text var en av de mest tankeväckande jag har läst inom filosofin. Den bevisar inte bara att det går att tillämpa moraliska tankar på vilket område som helst, utan också att vi bör gör det. När vi inte kan försvara vårt agerande är det inte längre en fråga om ifall vi ska ändra på det, utan hur vi ska ändra på det. Detta bygger på antagandet att en värld måste vara uppbyggd av objektivt rättvisa principer för att vara objektivt rättvis. Alltså tror jag att man rationellt kan dra slutsatser om vilka principer som ska gälla i detta samhälle. Det är lite det John Rawls försöker visa med sin Slöja av okunnighet. Men jag tycker att Singer gör det bättre eftersom hans princip är mer konkret och lättare att tillämpa än Rawls tankexperiment. Den enda frågeställningen som präglar Singers argumentation är hur exakt man ska bedöma vad som är likvärdigt med något annat. Hans tänkande har tydliga utilitaristiska drag: Använd dina resurser på det sätt som gör maximal nytta. Men han konkretiserar detta genom en regel som verkar pliktetisk. Det är alltså en ganska bra förening mellan de olika tankesätten.

Jag har svårt att ifrågasätta Singers argumentation eller logiken i det han hävdar. Jag anser också att det existerar en moralisk skyldighet att hjälpa andra människor när vi i någon mån har orsakat eller utnyttjar deras beroende av oss. Även om jag på en individnivå aldrig skulle säga att en främlings liv är mer värt än min brors är jag medveten om att man måste göra skillnad på den individuella perspektiv och det globala när man diskuterar global rättvisa. Än så länge har jag inte träffat på ett enda plausibelt argument för att människoliv är olika värda ur en objektiv synvinkel. Alltså måste en rättvis värld innebära att alla ges samma förutsättningar och att inget tillåts prioriteras högre än andra människors överlevnad. Därmed är det vår skyldighet som nuvarande vinnare att förändra hur världens resurser fördelas. Men för att göra det måste vi inse att vårt nuvarande levnadssätt inte är försvarbart.

Vi är egoistiska till vår natur, fokusera på att maximera njutningen i vår egen tillvaro, och därför sopar vi moralen och vetskapen om andra människors lidande under mattan. Men det försvinner aldrig bara för att vi ignorerar det. För varje minut där fler människor. Tänk för en sekund på hur mycket en ung person fruktar döden och hur mycket värdefullt som skulle gå förlorat om det inträffade. Tänk på lidandet personen och dennes anhöriga skulle känna. Multiplicera detta nu med 10000 och jämför det med en ny bil. Var det väl spenderade resurser?

Vi kan inte fortsätta undvika dessa problem hur länge som helst. Som jag tidigare påpekat har undersökningar bevisat att vi har all möjlighet i världen att utrota svält bara genom att fördela den mat som finns rätt. Det enda hindret som återstår är det vi har konstruerat själva: vår kärlek till vårt nuvarande överflöd och vår motvilja att överge det. Men en rättvis värld är en värld där alla har en möjlighet till självförverkligande. Överlevnad, kärlek och utbildning är enligt mig grundpelare i ett "godkänt" liv. Tills vi har nått den punkt där det är tillgängligt för alla finns det inget behov av att diskutera hur stort värde något annat har i förhållande. Jämfört med det lidande som fattigdom orsakar är allt annat av mikroskopisk relevans. Den dag då ingen människa längre dör av svält eller sjukdomar vi kan bota, den dag då varje person ges en möjlighet att göra vad den vill med sitt liv, då tar jag gärna nästa diskussion. Men än är vi inte där på långa vägar. Det kommer förmodligen att dröja länge innan vi är det.

politisk filosofi

Hej alla filosofer!
Nu ska ni skriva ett blogginlägg om politisk filosofi, ni kan välja mellan följande uppgifter.

1. Vad är ett rättvist samhälle? Här får ni fritt välja ingång men tänk på att referera till minst en av de filosofiska teorier vi tagit upp (marx, nozick eller rawls)
2. Diskutera och analysera skillnader samt eventuella likheter mellan Rawls och Nozick och deras tankar om det mest rättvisa samhället. Vem av dessa har det mest hållbara resonemanget?
3. Analysera Marx syn på ett rättvist samhälle. Har Marx teori någon giltighet idagens samhälle? varför/varför inte?

Självklart får ni mer än gärna dra egna paralleller till andra teorier vi diskuterat tidigare. Ta gärna upp egna exempel för att förtydliga ert resonemang.

Elever 7M: Ni diskutera rättvisa utifrån Peter Singers text.

Efter att ni skrivit ert inlägg så ska ni kommentera ett annat inlägg. OBS! ert eget inlägg ska vara klart innan fredag, senast onsdag nästa vecka vill jag att ni kommenterat någon annans inlägg.

Se utdelade betygskriterer för hjälp.

Hör gärna av er till mig om ni har några frågor

Lycka till!

Vad är Lycka?

Är de när man skrattar? Eller att man skrattar för att andra ska tro att man är lycklig?

Jag tror lycka är något positivt som vi alla strävar efter här i livet. Det kan innebära att man har bra relationer med andra människor, att de går bra i skolan eller att bara följa sin religion.

Lycka kan jag tycka innebära att man är fullständig inombords eller att hitta en plats här i livet, att man kanske inte behöver något annat för att må bra om man nu ÄR, lycklig.

Lycka innebär inte en och samma sak för alla människor utan det är tvärt om, det kan tillexempel betyda att man följer Buddismen och samlar på sig så mycket karma tills själen skiljer sig från kroppen så att man kan förena sig med Brahman och det är kanske ett sätt att bli lycklig på. En annan person som inte är troende i någon religion kan söka lyckan på ett annat håll så som att finna kärleken i livet, sedan säger jag inte att de behöver vara något stort för att man skall bli lycklig. Alla här i livet strävar inte för att uppnå lycka men vissa gör de och vissa gör inte det.

Jag tror att om man bara är älskad av någon så är man lycklig. Sedan kan man ju ställa sig frågan, Behöver man vara lycklig? Och de tycker jag att man behöver för annars skulle det innebära att det fattades något inombords, sedan tror jag att om man levt olycklig länge så förgörs man på ett eller ett annat sätt. Man kanske blir bitter och lever i hat.

Sokrates talade väldigt mycket om människan och själen. Han kände att lycka var en av filosofins viktigaste byggstenar.
Sokrates menade på att: Endast människor med självinsikt kan hitta äkta lycka.
Lycka strömmar inte från någon obegränsad eller synbar källa som tex fysisk njutning eller rikedom, utan att man söker och får sin lycka ifrån sin egen själ, ”sitt goda inre” med andra ord.

Men om man nu inte vet vad som är bra för ens själ så måste man söka lycka på något sätt dvs genom pengar och makt. Det blir då en återvändsgränd påstår Sokrates. Han säger även att:
Om man nu vet vad som är bra för ens själ då söker man lycka naturligt utan hinder, man bara vet hur, utan vägledning. Med andra ord så menade Sokrates på, att bli lycklig så måste man veta vad som är bra för en själv.

Varför startar någon ett krig? Varför mördar någon ett litet barn? Kanske finns det människor som finner lycka i att skada andra eller också beror det på hur de själva har blivit behandlade. Kanske är det ett genetiskt fel hos dessa individer?

Min livsfilosofi är att försöka hitta så mycket lycka som möjligt i livet och vad ska jag då göra för att uppnå detta:

1. Det finns saker som jag kan påverka och saker som jag inte kan påverka – gör det bästa av det. – så är livet.

2. Lev och gör val i livet som du tror kan göra mig lycklig. Eller som Sokrates förespråka, ta inga frestande genvägar som du kan tänkas ge dig lycka , det är enbart tillfällig lycka.

3.Försök att inte göra någon annan olycklig.

4.Om du känner hat – Red ut det och gå vidare.

5.Ge kärlek och glädje till andra så kanske andra ger det till dig.

6.Försöka att vara rak och ärlig utan att såra andra människor.


André Radwan ES07B

Bara en massa frågetecken.

En själ?
Ett hjärta? En tanke? Ett minne? En känsla?
Det finns många spekulationer i vad en själ är. Det finns många som känns så otroligt rätt, t.ex. – själen är en känsla.
Enligt Descartes synsätt är själen det mänskliga medvetandet. Jag kan faktiskt säga att jag håller nog med lite där. Hans ordspråk som så många tidigare nämnt:
”Jag tänker alltså finns jag”, det låter för mig mest rimligt. Jag ser inte själen som en extra kropp, en extra person av oss själva som finns inom oss.
Descartes påstod även att själen inte slutar att existera om kroppen gör det.
Det får mig genast att tänka på spöken.
Vad definierar ett spöke? En orolig, förvirrad, rädd själ? Som stannat kvar på jorden för att den inte vågar infinna sig i ”himmelriket”?
Just den tanken för mig att återkomma till min egen lilla fundering: att jag inte ser själen som en extra kropp. Men vad är det då som gör ett väsen?
Ämnet i det här inlägget är inte spöken, eller s.k. väsen. Utan helt enkelt själen.
Vad är själen?
Vad är inte själen?
Inget vi kan ta på, inget vi kan förklara, inget vi kan se, inget vi kan höra.
Själen kanske finns i hjärtat, den kanske finns i hjärnan. Det finns så mycket tankar och funderar kring vad själen är, att man blir tokig. Vad är det då som gör mig tokig? Är det själen inom mig som fått mig att känna frustration av att inte veta vad en själ är?
Jag kan tycka att själen är känslor. Rätt igenom. Det är den som gör att man känner sådan otrolig smärta när man blivit sårad, den som gör att man skrattar, det är själen som påverkar ens humör. Humöret gör oss ofta till den vi är, den vi verkar vara i vilket fall.
Är själen glad, så är jag glad. Är jag glad, så verkar jag glad. Verkar jag glad så är det den jag är – just nu, i detta tillfälle.

Malin Olsson, Es07c

Funderingar över själen.

Att ha en själ. Har vi alla en själ? Finns det någon själ?

Att varndra omkring och ta livet en dag i sänder, att möta nya intryck hela tiden, att lagra information, kunskap, känslor, smaker ja hela köret! Kan bli väldigt påfrestande. Kan själen vara det som håller oss i skick? För att inte spåra ut helt och hållet, för att klara de 12 sammanlagda år man ska gå i skolan till exempel.

Kan själen vara vårt medvetande eller är det skitsnack bara?

-------------

Jag tror att själen är individuell även om det har samma grund hoss oss alla. Vi är alla olika men lika, vi känner olika och ser olika ut. Själen tror jag är det där lilla extra man inte kan förklara, om mand rabbas av en plötslig känsla som man inte riktigt kan sätta fingret på, själen för mig är i grund och botten det jag känner, det som ligger bakom mina tankegångar och det som får mig att tänka bakom tänket.
Låter kanske flummigt men så är livet, helt enkelt.

Jag tänkte bara dela med mig av ett par höst-tankar så här en kväll och sammtidigt göra något nyttigt som att skriva detta blogginlägg som jag skulle skriva. Kan itne säga vad själen är för er eller någon annan, bara försöka beskriva vad jag tror att min själ är just nu, det kan ändras om ett par år, månader, sekunder..

//Hampus Cannerfors ES07B