Vad är Lycka?

Är de när man skrattar? Eller att man skrattar för att andra ska tro att man är lycklig?

Jag tror lycka är något positivt som vi alla strävar efter här i livet. Det kan innebära att man har bra relationer med andra människor, att de går bra i skolan eller att bara följa sin religion.

Lycka kan jag tycka innebära att man är fullständig inombords eller att hitta en plats här i livet, att man kanske inte behöver något annat för att må bra om man nu ÄR, lycklig.

Lycka innebär inte en och samma sak för alla människor utan det är tvärt om, det kan tillexempel betyda att man följer Buddismen och samlar på sig så mycket karma tills själen skiljer sig från kroppen så att man kan förena sig med Brahman och det är kanske ett sätt att bli lycklig på. En annan person som inte är troende i någon religion kan söka lyckan på ett annat håll så som att finna kärleken i livet, sedan säger jag inte att de behöver vara något stort för att man skall bli lycklig. Alla här i livet strävar inte för att uppnå lycka men vissa gör de och vissa gör inte det.

Jag tror att om man bara är älskad av någon så är man lycklig. Sedan kan man ju ställa sig frågan, Behöver man vara lycklig? Och de tycker jag att man behöver för annars skulle det innebära att det fattades något inombords, sedan tror jag att om man levt olycklig länge så förgörs man på ett eller ett annat sätt. Man kanske blir bitter och lever i hat.

Sokrates talade väldigt mycket om människan och själen. Han kände att lycka var en av filosofins viktigaste byggstenar.
Sokrates menade på att: Endast människor med självinsikt kan hitta äkta lycka.
Lycka strömmar inte från någon obegränsad eller synbar källa som tex fysisk njutning eller rikedom, utan att man söker och får sin lycka ifrån sin egen själ, ”sitt goda inre” med andra ord.

Men om man nu inte vet vad som är bra för ens själ så måste man söka lycka på något sätt dvs genom pengar och makt. Det blir då en återvändsgränd påstår Sokrates. Han säger även att:
Om man nu vet vad som är bra för ens själ då söker man lycka naturligt utan hinder, man bara vet hur, utan vägledning. Med andra ord så menade Sokrates på, att bli lycklig så måste man veta vad som är bra för en själv.

Varför startar någon ett krig? Varför mördar någon ett litet barn? Kanske finns det människor som finner lycka i att skada andra eller också beror det på hur de själva har blivit behandlade. Kanske är det ett genetiskt fel hos dessa individer?

Min livsfilosofi är att försöka hitta så mycket lycka som möjligt i livet och vad ska jag då göra för att uppnå detta:

1. Det finns saker som jag kan påverka och saker som jag inte kan påverka – gör det bästa av det. – så är livet.

2. Lev och gör val i livet som du tror kan göra mig lycklig. Eller som Sokrates förespråka, ta inga frestande genvägar som du kan tänkas ge dig lycka , det är enbart tillfällig lycka.

3.Försök att inte göra någon annan olycklig.

4.Om du känner hat – Red ut det och gå vidare.

5.Ge kärlek och glädje till andra så kanske andra ger det till dig.

6.Försöka att vara rak och ärlig utan att såra andra människor.


André Radwan ES07B

Bara en massa frågetecken.

En själ?
Ett hjärta? En tanke? Ett minne? En känsla?
Det finns många spekulationer i vad en själ är. Det finns många som känns så otroligt rätt, t.ex. – själen är en känsla.
Enligt Descartes synsätt är själen det mänskliga medvetandet. Jag kan faktiskt säga att jag håller nog med lite där. Hans ordspråk som så många tidigare nämnt:
”Jag tänker alltså finns jag”, det låter för mig mest rimligt. Jag ser inte själen som en extra kropp, en extra person av oss själva som finns inom oss.
Descartes påstod även att själen inte slutar att existera om kroppen gör det.
Det får mig genast att tänka på spöken.
Vad definierar ett spöke? En orolig, förvirrad, rädd själ? Som stannat kvar på jorden för att den inte vågar infinna sig i ”himmelriket”?
Just den tanken för mig att återkomma till min egen lilla fundering: att jag inte ser själen som en extra kropp. Men vad är det då som gör ett väsen?
Ämnet i det här inlägget är inte spöken, eller s.k. väsen. Utan helt enkelt själen.
Vad är själen?
Vad är inte själen?
Inget vi kan ta på, inget vi kan förklara, inget vi kan se, inget vi kan höra.
Själen kanske finns i hjärtat, den kanske finns i hjärnan. Det finns så mycket tankar och funderar kring vad själen är, att man blir tokig. Vad är det då som gör mig tokig? Är det själen inom mig som fått mig att känna frustration av att inte veta vad en själ är?
Jag kan tycka att själen är känslor. Rätt igenom. Det är den som gör att man känner sådan otrolig smärta när man blivit sårad, den som gör att man skrattar, det är själen som påverkar ens humör. Humöret gör oss ofta till den vi är, den vi verkar vara i vilket fall.
Är själen glad, så är jag glad. Är jag glad, så verkar jag glad. Verkar jag glad så är det den jag är – just nu, i detta tillfälle.

Malin Olsson, Es07c

Funderingar över själen.

Att ha en själ. Har vi alla en själ? Finns det någon själ?

Att varndra omkring och ta livet en dag i sänder, att möta nya intryck hela tiden, att lagra information, kunskap, känslor, smaker ja hela köret! Kan bli väldigt påfrestande. Kan själen vara det som håller oss i skick? För att inte spåra ut helt och hållet, för att klara de 12 sammanlagda år man ska gå i skolan till exempel.

Kan själen vara vårt medvetande eller är det skitsnack bara?

-------------

Jag tror att själen är individuell även om det har samma grund hoss oss alla. Vi är alla olika men lika, vi känner olika och ser olika ut. Själen tror jag är det där lilla extra man inte kan förklara, om mand rabbas av en plötslig känsla som man inte riktigt kan sätta fingret på, själen för mig är i grund och botten det jag känner, det som ligger bakom mina tankegångar och det som får mig att tänka bakom tänket.
Låter kanske flummigt men så är livet, helt enkelt.

Jag tänkte bara dela med mig av ett par höst-tankar så här en kväll och sammtidigt göra något nyttigt som att skriva detta blogginlägg som jag skulle skriva. Kan itne säga vad själen är för er eller någon annan, bara försöka beskriva vad jag tror att min själ är just nu, det kan ändras om ett par år, månader, sekunder..

//Hampus Cannerfors ES07B

Resonemang kring verklighet och fiktion slutar ibland i små löjliga ställningstaganden som tycks uppstå bara för sakens skull, av principfasta och rädda debattörer. Om någon påstår att det finns en värld vi inte kan ta i eller se "till vardags" brukar en motargumenterare vilja få denne att framstå som dum och naiv. Ingen helt okänd situation, eller hur? Men låt säga att den existerar. Är det inte i DET fallet naivt att tro att det är någon slags andra sida av det vi kan se och ta på här, just nu? Än mer intressantare, och befogat, vore det väl om de hörde ihop och spelade samman mer än låg där bakom som något slags facit med perfekta former? Påståendet om att det finns en till värld bakom allt vi kan bevisa just här, och tankarna kring uppdelningen av kropp och själ känns här ganska jämförbara.


Men hur vore det om du vore en till värld, i dig själv? Att din själ är din gud, en övrig värld, som är DIN sanning? För någonstans är man ändå den man vill vara. Inte fullkomligt, men man vet ändå hur man skulle vilja vara. Vem känner förresten inte igen sig i en smygande magkänsla man tvivlat på tills man blivit tokig men som sedan visat sig stämma överens med sanningen? Visst har du någon gång drömt något så verkligt att du trott på det dagen efter, ända tills du fått påminna dig själv ett tillräckligt otal gånger att det faktiskt var en dröm? Det kanske är så att din själ/värld skapar dina drömmar om natten, talar om sanningen och lägger den som en klump i din mage. Sedan när du går från busstorget till skolan och bygger små teorier kring ditt och datt i huvudet, hittar på en historia eller plötsligt bara slås av en känsla är det din verkliga själv, din värld, som planterar det i dig.



Den här själen behöver nödvändigtvis inte sväva i någon annan dimension, eller ha kontakt med andras själar. Den känner inte till andra själar, för i din själs värld är det den enda världen. Det är kanske inte heller en plats du kommer till när du är död. Det är du, hela tiden. Jag tror att det kan vara denna värld man i så fall får en glimt av eller, besöker närmre när man gör något man verkligen tycker om. Som när jag till exempel sitter och ritar för mig själv, idéer flödar (om jag har tur) och jag känner mig plötsligt så himla fri. Så när du fiskar, spelar handboll, sjunger eller vad du nu tycker om kanske du befinner dig där ”bland molnen” som det kallas. Både svävande och frånvarande. Fångad i ditt eget paradis, med de regler som fanns i din värld från början och som du sakta men säkert, i kombination med dina livserfarenheter, bygger dina åsikter och egenskaper utifrån.

Kom på nu att jag personligen mer tror på att man faktiskt har kontakt med andras själar och formas av andra människor (neeedrans) men annars hade jag nog trott på något sådant här. Då hade jag kunnat tänka att jag har rätt ändå, att allt som sker kring mig har någon slags anknytning. Skönt att kunna ha sig själv i centrum, och ganska naivt det med, så det är väl ännu en anledning till att jag inte riktigt känner detta som någon trolig idé. Fast jag hade nog velat att det var så här, om jag fick bestämma. Då hade det ju inte varit själviskt heller, eftersom vad som spelar roll i min värld är mest jag? OM man dessutom vet det finns heller sedan ingen anledning att vara självisk mot andra i den s.k. "riktiga" världen. För man vet att man står i centrum ändå...


Amanda Persson ES07D

Att dualisera eller att inte dualisera - det är frågan

Platon menar att det finns en sann verklighet. Denna ska vara modern och den verkliga förebilden till våran sinnevärld.
Jag tycker det finns ganska många anledningar till att betvivla detta.
Det man upplever i sinnevärlden, genom sinnena, blir ju för stunden verkliga intryck i hjärnan. Det upplevda är ju sant för stunden och sant för sig själv, i sin egen hjärna.
Vem kan utan bevis eller belägg säga att sinnevärlden är en blev kopia av den sanna världen när vi med våra fem sinnen uppfattar saker som man sedan får personliga och äkta intryck av?

"Jag tänker, alltså finns jag" - Descartes

Vad tänker man på? Man har ju bara upplevt sinnevärlden, därför är det ju bara därifrån man kan hämta grunder till sina tankar. Här kan man även ta upp frågan eller påståendet "det som är sant för mig kanske inte är sant för dig".
Vem bestämmer hur t.ex. perfekt konst eller musik ser ut i idévärlden? Saker som har 100000 olika perspektiv och personliga inspelanden på bedömningen av vad som är perfekt och sant. Vem bestämmer detta?
Jag kanske tycker att ett grönt äpple med sand på är bättre för mig och mina ändamål, medan ett rött och kalt äpple är det bästa för dig och dina ändamål. Vem gynnar idévärlden då? Måste alla ha samma uppfattning om vad som är sant?
Har man aldrig upplevt idévärlden med sina sinnen kan man ju inte säga att det finns en allmän idévärld som gäller för allt och alla. Platon själv kan ju inte ens veta detta, såvida han inte besatt övernaturliga krafter, vilket man kanske inte ska förutsätta.

Idévärlden är statisk, men sinnevärlden utvecklas hela tiden genom evolution. Enligt de flesta utvecklas arter och objekt till det bättre. Om det går i samma riktning kommer sinnevärlden till slut att bli identisk med idévärlden.
Betyder det då att man kommer leva för evigt med tanke på att själen kommer vandra upp till idévärlden när kroppen lämnar en likadan idévärld? Det är alltså en färd mellan två olika platser som är helt identiska.
Kommer Platons teori vara funktionell även då?

God bless America!


Martin Floberg ES07C

Hjärnan, världsrymden & schizofreni.

Vi befinner oss på något magiskt sätt på en planet, mitt i rymdens oändlighet. Vi har skapats och utvecklats med hjälp utav förhållanden mellan olika substanser. Substanser som med hjälp utav varandra satt igång miljontals med olika kemiska reaktioner. Kemiska reaktioner som i sin tur skapat den värld vi lever i. Jorden var ingenting från början, bara en klump av materia mitt i ingenstans. Det enda jorden skådat i miljontals med år är oberäkneliga meteornedslag, vulkanutbrott och andra ”naturkatastrofer” som även de medverkat i skapandet utav den fina blåa planet som vi idag kallar vår.

Om man hade beskrivit jordens existens under en tidsintervall på ett år så har vi människor existerat här på jorden i bara några ynka sekunder. Och idag lever vi i ett samhälle där folk tror sig veta saker, saker som egentligen inte behöver stämma över huvudtaget.

Under en tid utav våran utveckling som homo sapiens (en mer underutvecklad form utav dagens människa) så utvecklades våran hjärna konstant. Dock så stannade utvecklingen plötsligt för väldigt, väldigt längesedan och hjärnan som vi människor använder oss utav idag ser fortfarande likadan ut som den gjorde för flera hundra tusen år sedan.

Personligen så tycker jag att hjärnan är väldigt intressant då det är med hjälp utav den som vi ser det vi ser, känner det vi känner och helt enkelt kan leva det liv vi lever.

All information vi tar upp bearbetas med hjälp utav hjärnan. Vare sig det handlar om din uppfattning kring ett märkesplagg på NK eller hur gott kyckling smakar så går precis allt genom hjärnan.

Det är saker som dessa som sätter igång mina tankar på riktigt. För om allting går genom hjärnan, så betyder det att om det skulle finnas något sätt att påverka din egen eller någon annans hjärna så skulle påverka ”världen”, då världen är det den är just på grund utav det faktum att hjärnan säger till oss att den är det.

Men då kommer vi till frågan, kan vi ens lita på hjärnan? Jag menar, vad säger att det en schizofren person ser är mindre sant än det en normal människa ser? Allt är ju bara information ändå? Vad säger att världen vi lever i ser ut som den gör och inte på ett helt annat sätt bara att våran hjärna inte tillåter oss att se sanningen? Frågorna är många och svaren är få.

Om man ska utgå ifrån filmen Matrix så är ju världen vi lever i en enda stor lögn. Och det är först bakom den som ”verkligheten” existerar. Men då är ju frågan, att om det till exempel skulle finnas en gud, hämnade den/det utvecklingen utav hjärnan medvetet? Vi kanske inte kan hantera sanningen? Eller om det nu inte finns en gud, varför stannade utvecklingen just där den gjorde? Om vi hade använt oss utav våran hjärnas fulla funktion, hur hade världen sett ut? Vad hade vi människor varit kapabla till? Teorierna är många.

Jag menar, världen vi lever i är 3 dimensionell, men enligt supersträngteorier så existerar det upp till 11 dimensioner, och enligt bosonisk strängteori så existerar det upp till 26 dimensioner i vårat kosmos. Även detta väcker ju tankar, om de 3 första dimensionerna gör det möjligt med höjd, bredd och djup… Vad gör resten?

”- Ju mer människan forskar i hjärnan desto mindre vet hon procentuellt om dess egenskaper. När jag tog mina examina kände vi till vad 40% var till för, nu när min son tar sin examen känner vi bara till vad 20% är till för. - professor David H. Ingvar”

"Livet är en enda stor mind-fuck"

// Fredrik Rahn Nv07F

Hur kan vi vara säkra på vår existens?

För att ställa sig frågan om livets mening måste man först ifrågasätta om vi lever på riktigt, och hur definierar man vad som är riktigt? Om det är vad våra sinnen förmedlar existerar vi, men kan man vara säker på att sinnena är ett bevis på vår existens? Platon menade att det inte var våra sinnen som avgjorde det.
Han syftade på att de få som besatt den rätta kunskapen kunde genom att minnas, blicka in i idévärlden och se det verkliga.
Om vi nu lever i en illusionsvärld där ingen av oss egentligen finns till, hur kan då själen bestå och leva vidare efter vår död?
För hur kan själen om inte kroppen existera i en värld som är uppbyggd på ens egen inbillning? Vi utgår från att vi finns för att den s.k. sanningen bekräftas utav människorna omkring, men hur kan man lita på andra som förutsätter vår existens grundat på deras sinnen?

Kan man lita på vår förmåga att se? Då tror vi oss veta att vi lever enbart för att vår naivitet påstår att det våra ögon ser, är det verkliga. Men drömmer vi inte? Varför skulle inte det egentligen vara det verkliga? Vi uppfattar ju bilder och händelseförlopp förutom att vår kropp inte är involverad men hur vet man att den kroppen vi tros besitta, i verkligheten är vår riktiga?

”Jag tänker därför finns jag”, men vad har vårt medvetande med den fysiska verkligheten att göra? Varför skulle vi finnas för att vi har en förmåga att tänka? Skulle djur som ej innehar denna tankeförmåga, inte existera enbart för att de inte har utvecklat detta anlag ännu?

Existens är ett ämne många försökt sig förstå, men något man aldrig konkret kommer att bli upplyst om. Det är ett ämne som omfattar många olika teorier och som ger många fler frågor än svar. För hur kan vi egentligen veta att det vi tror oss veta är den riktiga sanningen?

Cecilia Eriksson -Rydholm

Sanning.

För att få reda på vad sanning är måste vi, likt Platon då han frågade sig vad som gjorde folk mutbara, fråga oss vad som gör att folk ljuger. Och i Platons anda kan vi dra slutsatsen att det är samma faktorer som spelar in. Vi ljuger på grund av girighet och nepotism. Men vi ljuger även på grund av sex, kärlek, ära, vänskap och skam. Den vi kanske ljuger för mest är oss själva. Saker man inte ens vill erkänna för sig själv är ofta djupt rotade och de kan gå så långt att man förtränger dem tills man inte kan urskilja sanningen som en gång fanns. Man skapar sig en egen sanning för att skydda sig själv. Det är kanske därför många inte inser sin egen oförmåga. Men det är så mycket som bygger på den oförmågan. Ta bara alla tävlingsprogram på tv. Skulle program som ”Idol” överleva om alla insåg sanningen om sin sångröst? Pinsamt nog är svaret nej. Det är bara ett exempel på hur man skyddar sig själv från en sanning som man sedan får kastad i ansiktet.
Till skillnad från Platons lösning, där de som styr staten ej skall få äga något materiellt eller ha en familj, så är detta alltför utbrett för att kunna stoppas. För alla ljuger, oftast flera gånger per dag. Sanningen är oftast för brutal för att sägas. Hur många gånger har inte du dragit en vit liten lögn om hur snygg kompisen är i håret eller etc.? Lika mycket som man skyddar sig själv skyddar man även de man håller kära.
Men frågan är då, hur man veta att sanningen är sann? I teorin kan jag bara lita på mig själv. Jo, man tror på sanningen. Men är inte sanningen då bara en förlängning av religionen? Ett troende om något vackrare? Ingen av oss kan bevisa att sanningen är sann. Eller kan vi?
Rent konkreta saker, så som att Barack Obama är USA:s president, eller att Maud Olofsson verkligen är kvinna, kan man basera på vetande. Vetande på grund av att det finns bevis nog att understryka det. Men bevisen är tagna ur andras munnar. Andra som jag inte, i teorin, kan lita på fullt ut. Därför borde det största beviset vara om jag såg det med egna ögon. För hur kan jag annars vara säker på att inte hela världen lurar mig? Kan jag ens lita på att världen utanför mitt huvud finns? Man kan ju fundera över i fall man egentligen är så betydelsefull att hela världen skulle kretsa kring en. Man vill gärna tro det i alla fall.
Men vi utgår i alla fall från att världen omkring mig är iscensatt. Vad kan jag då lita på? Kan jag lita på mig själv och mina egna sinnen? Vi utgår från att man kan lita på sig själv och sin egen sanning. Vad händer då i fall man lider av schizofreni dvs. en multipersonlighet? I fall sanningarna blir motsatser? Vilken sanning skall man då lita på? Om man har fler än en individuell sanning, vilken sanning är då individuell?
Sedan kommer vi till de mer abstrakta sanningarna. Hur kan jag veta att någon som säger att den älskar mig verkligen gör det? Det kanske bara blir ett sätt att nå ett mål? Hur vet jag att den personen verkligen älskar mig och inte bara säger det för att få något av mig? Man kan söka bevis på kärlek i och med vad en person gör för en. Men hur vet jag att någon drar ut mig ur en eldsvåda bara på grund av kärlek till mig och inte på grund av suktande efter ära, att bli en hjälte?
Sedan finns det sanningar som ändras. För att ta hustrumisshandel som exempel. I nästan alla fall av den sortens misshandel säger mannen att han ångrar sig, att det aldrig mer skall hända. Och i nästan alla av de fallen händer det igen. Har han då varit medveten om att han ljugit från första början, eller har hans sanning ändrats? Var det verkligen inte hans mening att slå återigen, blev han bara överväldigad av vrede? Och ljuger han då när han säger att han älskar sin hustru? Kan man verkligen älska någon samtidigt som man skadar den personen så grovt?
Saken är den att det går nästan inte att få något svar på frågan vad sanning är. Sanningen blir till ett frågetecken. Det många anser är sanning är, som sagt, vetande baserande på bevis. Men då vi, egentligen inte kan lita på bevisen helt tills det att vi får se det med egna ögon, blir det vagt. Hur länge var det inte bevisat att jorden var platt eller att kvinnan var en ofullkomlig man? För att kunna tro på sanningen måste man alltså våga lita på vad andra säger. Tro på vad andra säger. Därför anser jag att sanningen är vår tids religion, där man endast kan tro på att det andra säger är sant. Tro och ej veta. En av de vackraste saker som finns. Tron på sanningen och därför tron på mänskligheten.

Stella Eriksson- Rydholm
ES07D

Vad är kunskap?

Varje dag lär vi alla oss något nytt, ny kunskap som man sedan tar med sig i livet när man hamnar i en svår situation. Men vad är egentligen kunskap?

jag tror alla är födda att få lika stor kunskap, men att bara en viss del är mottaglig för det i en högre ålder. Uttrycket "tabula rasa" tycker jag beskriver det jag tror väldigt bra, att man föds som ett blankt papper och att det med tiden fylls på med kunskap.

Det där med att alla inte har samma förutsättningar tycker jag är ren bull shit, visst att alla föds med sämre eller bättre ekonomi, eller förhållanden över huvudtaget, men om man verkligen vill så kan faktiskt en som har det sämre ställt ha lika stor kunskap som en som är jätterik. Allt beror på hur mycket tid man lägger ner på att faktiskt lära sig saker.

Jag tror att kunskapen är som en länk mellan kroppen och själen, den kunskap vår kropp har följer sedan med i själen när vi dör.

/Maja Lorentzson ES07B

Vad är ett medvetande?

Om man ser på oss människor ur ett naturvetenskapligt perspektiv är vi uppbyggda utav celler som samarbetar och tillsammans skapar vårt medvetande. De agerar på olika sätt beroende av omgivningen och situationen och är förmodligen inte medvetna om att de tillsammans skapar ett medvetande. Man skulle nästan kunna säga att hela vår kropp är som ett fullt fungerande ekosystem.

Jorden består av ett stort ekosystem, allt på jorden lever beroende av varandra och alla levande organismer på jorden agerar på olika sätt i olika situationer beroende av omgivningen och situationen.

Skulle de då inte kunna vara så att vår planet Jorden har ett medvetande och att det är vi som bildar det? Med tanke på kapaciteten av varje individs hjärna, jämfört med vad som bygger upp vår hjärna skulle detta inte innebära att jorden var enormt smart? Med tanke på att det inte alltid funnits liv på jorden så borde det ju också i så fall innebära att jorden blivit smartare med tiden? Kanske är till och med denna jord som vi lever på vad vi ser som gud? Eller är det så att Jorden inte får ett medvetande på grund av att vi finns här, utan att det krävs något större för att skapa ett medvetande?

Om en bakterie skulle på något sätt komma till en människa och börja föröka sig skulle den utnyttja processerna i den mänskliga kroppen och livnära sig tills alla resurser är förbrukade och då slutar den mänskliga kroppen att fungera. Vilket är ett ganska likt hur vi människor beter oss just nu på jorden, dock så har vi inte kommit utifrån utan har utvecklats på plats.

// Simon Karlsson NV07F

Sanning. Hur kan man veta att någonting är sant?

Alla har vi åsikter. En åsikt är en inställning om hurvida någonting ter sig eller fungerar i praktiken med mera. Åsiktens grund är att man själv tror på sanningshalten i åsikten. Utan denna grund är åsikten utan värde och argumenten för den är svaga och de spricker till slut. Man kan genom egna åsikter omvända andra personers åsikter och få dem att ta till sig ens åsikt som sin.

Vissa åsikter kan man även ha, grundade på någon slags barnslig övertygelse över vad som är rätt och fel, utan någon annan grund än just tro och envetenhet. Dessa åsikter skulle jag inte vilja värdera särskilt högt, då de fungerar mer som någon slags inre tillfredställelse, då man brottas med de allmänna, och inte sällan tråkiga, åsikter som samhället har anammat som sanningar.

Men hur kan man egentligen veta att ens egna eller samhällets åsikter är sanna? Bara för att din åsikt är sann för dig behöver det ju inte betyda att den är sann för andra? Samtidigt så bör det ju finnas åtminstone en stor sanning som vi alla skulle kunna betrakta som sann utan problem?

Finns det små, personliga sanningar som är skräddarsydda av och för varje individ? Detta skulle kunna vara åsikter om hur man bör bete sig i vissa situationer, åsikter om vett och moral osv osv. Sanningar som man varken kan påstå vara helt sanna eller helt falska.

Den stora sanningen däremot kan vara sanningen om världen, varför finns vi här? Vad betyder vår insats här på jorden, kommer vi komma till himlen när vi dör eller kommer vi dö och sedan bara försvinna ut i meningslöst mörker? Här är åsikterna delade kanske mer än i något annat ämne, men samtidigt så måste det finnas en sanning som är helt sann, som inte beror på individerna. Hur kan man veta vilken av sanningarna som är rätt? Hur kan man ens veta om någon av dem stämmer? Vissa människor vill gärna påstå att vi är här av en anledning, att jorden blev skapad av en gud och att våra levnadsvanor senare kommer att spegla sig när vi dött och befinner oss i skärselden. Bevisen för denna teori är få och luddiga, och det är tron som styr denna åsikt.

En annan mening i ämnet är då att jorden skapades för x miljarder år sedan, att livet utvecklades från organismer och att alla levande varelser på denna jord på ett eller annat sätt härstammar från den första levande organismen. Vetenskapliga bevis för denna teori är många, men hur ska vi kunna veta att dessa vetenskapsmän inte ljuger för oss? Lögn för befolkningens bästa? Här kommer förnuft in. Jag väljer att tro att vetenskapsmännen inte ljuger för mig, eftersom att jag inte kan se hur det på något sätt skulle kunna gynna eller löna sig för dem. Hur kan man då veta att bevisen som vetenskapsmännen ärligt kommer fram till är absoluta, och inte bara resultat av en konstruerad värld som gud skapade för 6000 år sedan, à la intelligent design? Återigen handlar det om förnuftet, ska jag välja att tro på att vi härstammar från apor, som ändå mer eller mindre liknar oss till utseendet, och som dessutom är bevisat av erkända vetenskapsmän, eller väljer jag att tro att gud har skapat dessa bevis för att vilseleda oss att tro att det har funnits till exempel dinosaurer? Allt handlar om egen karaktär, vad man själv väljer att tro på. Det är just detta som gör sanning så svårt. För även om jag kan vila min åsikt om ”den stora sanningen” på vetenskapligt erkända bevis så kan jag ändå inte undgå möjligheten att sanningen kan vara av helt annan karaktär. Jag kanske lever i en värld konstruerad av min hjärna, som Platon en gång trodde? Jag kan inte veta säkert, för om så skulle vara fallet så skulle jag ändå kunna ha mina nuvarande åsikter och anse dessa sanna. Sanning är relativt, antingen om det handlar om ens personliga sanningar eller om det handlar om sanningar om världens varande och meningen med allt osv. Det enda jag egentligen kan vara helt säker på är att någonting måste vara sant, då jag vet att jag finns, eftersom att jag tänker. ;)

//Sara Salomonsson ES07C

Är platons sätt att se på statsmakten rätt eller fel?

”De riktiga filosoferna tar avstånd från politiken, medan de som söker personlig makt dras dit. De som är bäst lämpade att leda samhället är alltså de som inte önskar det, medan de som önskar det (just därför) är mycket olämpliga ”

En av våra allra största filosofer, Platon, ansåg att kompetens var det enda som kunde legitimera makt. Alltså var det viktigare att våra ledare var intelligenta, än tillexempel militärt starka eller förmögna, och detta resonemang låter än idag absolut rimligt. Men vad Platon menade med detta var att de makthavande skulle utgöras av en elit utav filosofer som tillsattes utan folkets påverkan, alltså tvärtemot våran fina demokrati som tog sina första stapplande steg i samma land som Platon tog sina. Platon ansåg att det fanns stora naturliga intelligensskillnader mellan människor och därför skulle endast de intelligentaste styra, eftersom att de helt kan fatta de klokaste besluten, andra okunniga skulle inte bestämma vem som skulle få styra. Detta kan sammanfattas som ”Allt för folket, men inget genom folket”.

Detta styre kan absolut inte kallas för demokratiskt, men vad säger att demokrati är det ultimata styrsättet? Är det inte egentligen bättre att låta de intelligentaste styra, istället för vilket pucko som helst som kan bli framröstad och fatta beslut som kan fördärva landet helt?

Detta odemokratiska sätt att regera ett land på skulle alltså leda till att ingen vanlig medborgare skulle få bestämma om vilka som skulle styra samhället, hur skulle det egentligen se ut?
Det första som jag kommer att tänka på är hur man som medborgare ska kunna göra någonting åt orättvisor i samhället, om man inte har någon möjlighet att.. eller vänta lite nu. Hur hanterar jag själv orättvisor i ett demokratiskt samhälle? Om man själv skulle råka ut för en orättvisa så skulle jag försöka väcka en debatt om ämnet genom media och skriva till politiker om ämnet, men vem säger att jag inte kan göra det likväl när filosofer styr? Platons sätt att styra har väl inget emot att man ger de styrande förslag på förbättringar?
En fråga som man kan ställa sig då är om det ens kommer att existera några orättvisor i samhället alls när de allra intelligentaste av oss styr, istället för någon som bara lyckades få folket på sin sida under ett val. Jag själv tror att det fortfarande kommer att finnas orättvisor, oavsett vem som styr, de styrande är trots allt bara människor, intelligenta, men inte övermänskliga. Fast Platon hade tänkt ut att de styrande skulle vara intelligenta människor utan förmögenheter eller familj (girighet och att gynna sina egna släktingar var det som fick politiker att spåra ur enligt Platon), och om de är tillräckligt många och inte har något intresse att gynna sig själv, lär de inte då kunna utrota väldigt många orättvisor?

Men om den orättvisan som jag använde tidigare fortfarande finns kvar och jag skriver till de styrande filosoferna och påpekar detta, vad händer då om de inte tycker att min fråga är särskilt viktig, eller att jag har fel? Då hamnar jag i ett ganska läskigt läge av hjälplöshet, men å andra sidan kan detta ske även i en demokratisk stat, men då kan jag i alla fall rösta på ett parti som sympatiserar med mitt tankesätt nästa valår, och på så sätt ändra min situation. Denna brist på förändring hos de styrande skulle jag nog sätta som den största nackdelen med det Platonska sättet att styra en stat på. Men en fördel med det kan vara tillexempel om ett parti vinner majoritetens röster bara genom frågor som är populära hos folket och stora förhoppningar, och sedan när de väl fått makten kan de vända emot tidigare principer och göra om landet till en slavliknande diktatur för att gynna sig själva. Denna svaghet med demokratin, alltså möjligheten att lura folket, försvinner med Platons styrsätt.
Vilka ska då styra? Det finns en ganska stor risk med att tillsätta människor som folket själva inte kan till- eller avsätta. Bara för att de styrande filosoferna inte har någon egendom eller familj så betyder inte det att de vill alla människor gott heller. De styrande är som sagt bara människor och har känslor som vi andra, och om de tillsammans skulle bestämma att alla med en viss hudfärg skulle dö så skulle man inte kunna göra så mycket åt det, för vilka bestämmer över dem som bestämmer om inte folket? Men om man tar in intelligenta människor till att styra en stat så borde dom också inse alla människors lika värde, annars skulle i alla fall jag betvivla deras ’intelligens’. Intelligenstesterna på dessa styrande måste alltså vara extremt tuffa, och se till att de kommer att styra rättvist och humant.
Ett styre som detta skulle nog också kunna öka klyftor mellan människor, eftersom att det blir en betydande skillnad på de människor som anses vara intelligenta och de som inte är det. Det tar även bort den tjusningen som demokratin har, att alla har samma möjlighet att lyckas inom politiken.

Jag tror att människor i Sverige idag rynkar på näsan åt alla alternativ till demokrati, kanske för att motsatsen (diktatur) oftast har visat sig på fruktansvärda sätt, men det kan nog vara nyttigt ibland att även se nackdelar med den demokratin som vi har idag och jämföra med andra för att inte bli allt för blind för sitt eget styrsätt.
Det finns många punkter som jag skulle vilja ta upp, och även fortsätta utveckla de som jag redan har skrivit, men om detta ska bli ett lagom långt blogginlägg så är det nog dags att runda av nu. Min slutsats blir att det styrsätt som Platon förespråkar inte är rätt enligt mig (kanske av gammal hederlig svensk feghet),men jag kan sammanfatta det som att både demokrati och Platons stat har sina för- och nackdelar, och att det vore mycket intressant att se ett land som skulle styras på detta sätt, lite som ett experiment, även fast jag inte själv skulle vilja leva i det…

Erik ES07c

Vad är själen?

Ja, vad är själen? Finns den, eller är ger påståendet enbart uttryck för våra önskningar? Om själen finns skänker detta faktum oss således en djupare mening med livet, i den mån att kroppen inte endast är materiell. Exempelvis stärks tesen om reinkarnation och tron på någonting bortom den här livsformen.

Vissa menar att själen ger uttryck för våra känslor, tankar och minnen, medan andra menar att dessa uppstår av kemiska substanser i hjärnan. En teori är att den fysiska kroppen enbart är ett instrument och en boning för själen och vad vi i dagligt tal benämner som bland annat magkänsla.

Jag tror emellertid att om själen finns, så uppfyller den människan liksom en transparent silhuett så länge man lever. Men då kan man ifrågasätta hur två så olika substanser som kropp och själ kan samverka, eftersom kroppen verkar i tid och rum till skillnad från själen. Ska de träffas i själen måste kroppen ta sig utanför tid och rum, och då är det inte längre en kropp. Ska det träffas i kroppen måste själen genomgå en materiell förändring och då är det inte längre en själ.
Slutats: ett möte mellan kropp och själ är omöjligt. Men hur ska de kunna samarbeta när ingen kan få kännedom om vad som händer i densamme? För vad händer om dom inte samarbetar? Om vi är själlösa människor, skulle vi då endast använda vårt alter ego, dvs. att man enbart handlar praktiskt utan någon som helst värme eller känsla. Intuitivt tänkande som när vi tänker med hjärtat, att vi kan känna varför saker känns rätt utan att vi kan redogöra för varför, uteblir. Descartes tänkte sig en växelverkan mellan dessa som skulle ske i tallskottskörteln.

När kroppen dör tänker vissa att själen lever vidare. Varför behöver själen överhuvudtaget då en fysisk kropp? Är det då endast i den här livsformen, på den här jorden eller finns det andra livsformer? Viljan att tro att själen lever vidare, är kanske en tröst för många människor som söker en djupare mening med livet.
　
Sofie Franzén de07a

Gud har större chans att existera än New York.

Om man definierar verklighet genom det man kan röra, se, höra och lukta så är det (för att citera Morpheus) endast elektriska impulser som skickas till hjärnan. Hjärnan säger oss alltså hur verkligheten ser ut. Men kan man lita på hjärnan? Kan vi vara säkra på vad som hjärnan säger till oss verkligen är sant? Som vi såg i Matrix så kan hjärnan bli lurad och ge oss falsk information. Alltså kan vi inte lita på vad våran egen hjärna säger till oss.

Så om man ska försöka få någon sann verklighetsbild måste man alltså förlita sig på kunskap. Men vad är kunskap? Existerar det ens något som kunskap eftersom allting kanske är falskt? Ja, det gör det. Även om händelserna i sig självt kanske inte är sanna så betyder det inte kunskapen man får utav det inte är det. Kunskap existerar alltså även om våran omgivning är falsk.

Man kan säga att det finns två olika sorters kunskap. Egna erfarenheter och återberättade erfarenheter. Egna erfarenheter får man när man upplever något med sina egna sinnen, alltså kunskap via våra sinnen.
Återberättade erfarenheter kallas det när vi får kunskap genom att ett annat medvetande berättar om sina egna erfarenheter eller återberättade sådana.

Alltså, oberoende av världens verklighet eller inte så får man sann kunskap genom erfarenheter.

Problemet med återberättade kunskapskällor är att vi helt ut inte kan lite på andra personers erfarenheter. Om vi inte själva har upplevt någonting så kan vi ju inte vara säkra på om kunskapen är riktigt. Om någon säger att staden New York existerar så har man två val. Antingen litar man på det andra medvetandet och accepterar det faktum att det finns en stad som heter New York. Eller så är man inte övertygad utan kräver att med sina egna sinnen uppleva det. Vilket, som vi sa förut, är det enda sättet att nå sann kunskap.

Det är här jag blir förbryllad. Det finns flera miljoner människor som säger att New York är en verklig stad utan att de ens har varit där. Om jag på fullt allvar skulle säga till människor att jag inte trodde att staden existerade pga att jag inte varit där så skulle de säkerligen tro att jag var skadad på något sätt. Motargumentet från deras sida vore ju att det är så många som varit i New York så att det omöjligtvis inte skulle kunna vara sant. Är det då också konstigt om jag inte tror på Gud i någon form? Det finns även oberäkneliga människor som säger att Gud finns och att de själva har upplevt Gud. Men även fast det är så många människor som säger att Gud existerar så finns det ändå människor som inte tror på honom.

Här kommer det intressanta!

Kunskapen om Gud är inte något som uppfattas varken av våra egna sinnen eller genom återberättad kunskap. Kunskapen om Gud uppfattas endast på medvetandets nivå. Det använder sig inte utav våra sinnen, som vi för övrigt inte ens är säkra att vi kan lita på. Gör inte detta Gud mer sann än världen runtom oss. Just av det faktum att vi inte kan se eller röra vid honom. Eftersom kunskapen om Gud går direkt in i vårat medvetande, utan att ta hjälp utav några av våra sinnen, så måste ju kunskapen om Gud vara mer sann än kunskapen om New York. Alltså, Gud har större chans att existera än New York!

Publicera inlägg

//Jonatan Tiensuu Nv07F

P.S
Jag är inte kristen :P

Förnuftet

Vad är förnuft?

Vart infinner sig förnuftet - i kropp eller själ?

Vad är det för skillnad mellan förnuft och sunt förnuft?

Jag kommer ofta på mig själv, när jag står inför ett knivigt val, där mitt beslut inte bara påverkar min omgivning utan också min framtid, att jag frågar mig själv- vad säger mitt förnuft? Mitt sunda förnuft? Vi kan inte ta på förnuftet, heller inte förklara det. Men ändå lägger vi hela vårt förtroende på detta substantiv. Det svenska begreppet, sunt förnuft, anspelar på att det finns osunt rationellt tänkande. Vissa saker "gör man bara inte". Det finns ju visserligen olika nivåer av förnuft, eftersom vi alla inte delar samma förnuft, så som vi alla inte delar samma medvetande.
Vi använder varje dag vårat förnuft. Att till exempel använda bilbälte är ju sunt förnuft. Man är medveten om att man antagligen inte kommer att kollidera idag, men förnuftet förklarar att möjligheten finns och helgaderar genom att ta på bältet.

Förnuft hör till de kognitiva delarna av en människas psyke, som ger upphov till våra tankar. Men visst finns det ett samband mellan förnuft, sanning och kunskap? Vi kan inte ta på det, vi kan inte bevisa dess existens, heller inte förneka dem, vi kan inte på svart och vitt ställa några krav på deras existens- och eller värdesätta dem.
Medvetande och förnuft är kanske något vi föds med. Kunskap och sanning är något vi tar in eftersom, genom sinnesintryck. Självklart inkluderar detta förnuftet också, eftersom vi genom imitation och erfarenhet bygger upp och utvecklar ett bredare förnuft.

Finns det något samband mellan medvetande och förnuft?
Eftersom alla människor är medvetna om förnuftets existens, använder det flitigt varje dag och att alla människor är i behov av sitt förnuft, kan jag dra en deduktiv slutledning om dess existens. Av den anledningen ingår förnuftet i medvetandet, eftersom medvetandet är medvetet om förnuftet. Förnuftet är också beroende av medvetandet- om medvetandet inte existerat skulle inte förnuftet fylla någon funktion, inte heller existera. Alla saker runt om kring oss är beroendet utav medvetandet, eftersom dessa inte fyller någon funktion utan
det. Den enda existensen som skulle existera är en kropp- utan medvetande, psyke, sinne och själ.

Visst finns det vissa likheter mellan logik, kunskap, förnuft, känsla, tanke, vilja och moral. Men för detta ska man inte dra alla över en kam. I vissa situationer säger förnuftet en sak, till skillnad från känslan som säger en annan. Kunskapen om förnuftet talar ofta om att man skall följa förnuftet, eftersom det säger åt oss att agera rätt. Men om viljan är vår inre drivkraft, och logiken styr in oss i rätt riktning, skall man inte följa detta då och ignorera förnuftet? Med detta menar jag inte att viljan bör följas mer än förnuftet. Men genom att låta viljan "integreras" med förnuftet, tror jag att man finner ett inre sunt förnuft.

Emelie Gartzell ES07B

Sann kunskap

Kunskap/Sanning

Jag tror mig besitta en kunskap, en kunskap om att Argentina är ett land. Ett land som ligger i Sydamerika. Hur kan jag veta att denna kunskap är sann? Eftersom jag aldrig har varit i Argentina kan jag ju inte säkert veta att detta "land" faktiskt existerar, hur kan jag vara då utgå från att landet finns?

Jo, jag har fått min kunskap från en majoritet människor som hävdar att Argentina faktiskt finns. Jag har lärt mig detta i skolan. Det är fakta. (Såvida det inte skett någon form utav konspiration mot mig, där människor ljuger eller lurar mig, varför någon skulle lura i mig någon sådan låtsaskunskap är oklart). Om jag vill få det 100% bekräftat att Argentina faktiskt finns, kan jag själv besöka landet för att vara ytterst försäkrad om landets existens, då har jag av egna erfarenheter bekräftat kunskapen, d.v.s fått min min kunskap via empiri.
Jag placerar därför Argentinas existens under kategorin sann kunskap.

Mina krav på kunskap, är alltså att bevismaterial i form av att en majoritet människor skall ha bekräftat för mig att t.e.x, Argentina, faktiskt finns. Inte heller några bevis mot att Argentina existerar verkar finnas, därmed gör det kunskapen ännu mer sannolik.

Om jag då istället tar Gud som exempel. En stor andel människor påstår att detta övernaturliga fenomen finns. Det finns dessutom inga motbevis på att Gud inte finns. Eftersom mitt krav på sann kunskap bland annat var att majoriteten av människorna skulle hävda att kunskapen var sann; betyder det då att det är en sann kunskap för mig, att Gud finns? Nej. Jag betvivlar ändå denna "kunskap" om Guds existens. Givetvis är det en viss skillnad på att ifrågasätta något så konkret som ett lands existens, och något så abstrakt som Guds existens. Det förstnämnda påståendet om Argentinas existens, det kan jag enkelt ta reda på genom att resa dit och genom mina sinnen ta reda på om landet finns. Jag kan inte göra på samma sätt med Gud.
Men jag kan trots detta tro på Gud.

I detta fall är det en känsla som stärker “den sanna kunskapen” (d.v.s. kunskapen om att Gud finns) snarare än egentliga bevis. Och eftersom jag inte känner denna “känsla” inför Guds närvaro och existens, och inte heller har några bevis för det, väljer jag att därför placera Guds existens under kategorin osann kunskap.

Camilla ES07B

Varför natur?

De flesta har nog upplevt skillnaden i hur de olika inriktningarna man kan välja på gymnasiet värderas. Den största konflikten som jag har uppfattat det är den som finns mellan naturvetare och esteter. Därför tänkte jag koncentrera mig på den.
Att naturvetenskapen värderas högre är för att den är så grundläggande. Det är på grund av den som vi vet allt vi vet om hur världen är beskaffad. Och det är den som har hjälpt oss skapa all den teknologi vi förlitar oss på idag, alla möjligheter att bota sjukdomar och allt godis, för att bara nämna en bråkdel.


Tänk ett gäng blåa flugor som bor i en burk med mat. De kan välja att flyga omkring, kommunicera med varandra, formulera tankemässigt stimulerande satser, koppla ihop ljud till musik med mycket mera. Men de kan också välja att undersöka saker och ting. Vilka möjligheter det finns att ta sig ut, hur det kommer sig att de är där de är, hur deras kroppar fungerar och så vidare. Detta senare alternativ måste ju ses som det mest nyttiga vad gäller flugornas möjligheter att fysiskt utvecklas som art. (Man kan dock fråga sig om det är eftersträvansvärt, med tanke på de effekter som vår teknologi och överkonsumtion fått på miljön.)


En annan faktor som kan vara orsak till naturvetenskapens högre status i samhället är att det anses kräva mer tankearbete. För att lyckas lösa ett komplicerat matematiskt problem måste man ha stor koncentrationsförmåga, kunna tänka logiskt på hög nivå och se samband som inte är självklara från början. Men själv tycker jag att kreativiteten och fantasin som behövs för att skriva en dikt, komma på en melodi eller skapa ett konstverk nog bör värderas lika högt.


Men något som jag frågar mig är om en naturvetare inte skulle kunna vara konstnär, poet eller författare vid sidan av sin huvudinriktning. Även om man gått det naturvetenskapliga programmet kan man väl senare i livet ägna sig åt estetiska intressen och bli minst lika bra på det som en som gått det estetiska programmet? Det naturvetenskapliga tänkandet och kunskaperna kring det kräver lång tid och stor ansträngning för att komma in i. Det estetiska kan man lära sig att använda bara man blir inspirerad. Men det kräver det förstås tid att bli bra på att dansa, teckna eller skriva...


Det är ju också så att människor har olika läggning. Vissa är bra på och stimuleras av att ägna sig åt naturvetenskapligt, logiskt tänkande medan andra är mer estetiskt lagda och lockas mer av att ägna sig åt saker kopplat till det. Men det är ju inte så att de som är estetiskt lagda inte skulle kunna lära sig naturvetenskap om de ville, och tvärtom, eller? Om det är så kanske det är befogat att det ses som bättre att välja det naturvetenskapliga programmet. Eftersom man behöver mer hjälp om man vill lära sig naturvetenskap, medan man om man vill bli bra på att till exempel teckna mest behöver sitta och öva på egen hand. Och att låta möjligheten att lära sig om naturvetenskap, som är så grundläggande för vår existens, gå en förbi, kanske är dumt?

//Sofia Grönborg, AD07E

existens av ett medvetande

Låt säga att jag är solipsist. Jag är alltså helt övertygad om att allt som sker och inträffar gör det på mina egna omedvetna villkor och endast i mitt eget medvetande (som jag anser vara det enda som existerar). Mitt medvetande är så avancerat att det kan inbilla sig saker som egentligen inte finns och jag kan utan problem skapa en komplett verklighet full av komplicerade och fungerande system. Jag kan fundera över mitt ursprung, min existens och min meningsfullhet för att därefter komma fram till att jag faktiskt inte har något ursprung, att jag inte existerar och att mitt liv faktiskt är helt meningslöst.

Jag menar att allt jag ser, känner, smakar och uppfattar som verklighet egentligen är påhittat av mitt innersta tänkande och helt saknar innebörd. Jag försöker förklara mitt påfund genom att jämföra med en dröm där det som sker känns påtagligt under själva drömmandet men att jag samtidigt är helt oförmögen att påverka händelseförloppet.

Tillbakatänkandet på en dröm är sällan särskilt verkligt utan ofta suddig och grågrumlig och man kan enkelt skilja på en händelse som ägt rum i vaket tillstånd och en som ägt rum i sin sömn. Dessutom finns en förutsättning för att något skall kunna vara en dröm, nämligen den att man skall kunna vakna upp ur den.

”Du tänker, alltså finns du.” Men kan du vara så säker på att det du tänker egentligen tänks av dig? Kanske är du bara en del av någon annans tankebanor vilket får dig att tro att det är du som tänker. Var finns övertygelsen om att inte bara vara en del av någon annans medvetande där dennes överintelligenta psyke helt enkelt programmerar dig så att du känner dig som en verklig och tänkande person?

Hade jag varit solipsist hade jag förmodligen inte ens lagt ner lite av min icke-existerande energi på att fundera över det här något mer. Jag hade eventuellt gett mig ut på stan och gjort mängder av opassande saker. Sådant man bara inte gör. Kanske satt mig bredvid någon i en nästan tom buss. Eller kanske satt mig bredvid någon i en nästan tom buss och börja prata med personen i fråga. Eller kanske tillockmed satt mig bredvid någon i en nästan tom buss och prata och samtidigt vara spritt språngande naken! För att denna företeelse skall kunna bli ett behov för någon måste handlingen ha utförts, men eftersom det är opassande att sätta sig bredvid en främling i en buss naken och börja prata tror jag det är ytterst få som gjort det.

Om nu någon skulle ha utfört denna handling så måste denne ha fått någon form av uppfattning, om dock en falsk sådan. Denna uppfattning ger upphov till en känsla, som du säkert kan spekulera i utan att behöva göra den, men för att bli helt säker på den måste du själv utföra handlingen. Om jag som solipsist skulle vilja ta reda på det är det inga som helst problem eftersom allt jag gör är en stor bluff.

Vad det än var som gjorde mig övertygad om min teori så existerar inte det heller. Det var något som mitt medvetande hittade på och ändå är jag helt säker.


Linda Hernström De07a

Sanning

Hur kan man veta vad som är sant? men framför allt, behöver vi veta vad som är sant? hela livet förlitar vi oss på andra människors ord, det är förvånansvärt få saker som vi har sett eller upplevt själva utan ett förväntat resultat. Självklart måste vi gå utanför de orden om världen ska utvecklas, men många gånger utgår vi ifrån att det som sägs i klassrummet, skrivs i tidningen eller ses på tv är sant, även om det egentligen är en sammanfattning av någon annans sanning.

Finns det någon sanning som är objektiv? Man kan tänka sig någon slags kollektiv sanning som till exempel "Jorden är rund", visst det finns många belägg för att det skulle vara så, men är det sant om du inte har sett det med egna ögon?

Nu utgår dock de flesta ifrån att jorden är rund, och visst vore det praktiskt om alla skulle ha samma syn på de stora gemensamma frågorna? Fast hade det varit så, hade vår syn på omvärlden aldrig utvecklas, vi skulle fortfarande säga att jorden är platt.

Om man då ser till den personliga sanningen, behöver man bevis där, eller räcker det att sanningen är sann för en själv? Det går inte att bevisa att till exempel Gud, Allah eller vad man väljer att kalla en högre makt finns, men går det att motbevisa att den högre makten existerar?

Kanske spelar det inte så himla stor roll vad som är sant eller inte sant, det som betyder något är vad man själv tycker är sant. För frågan är väl ändå. orkar man ifrågasätta allt?


Amanda Pettersson ES07B

Vad tror vi inte på?

Vad är egentligen att tro eller att veta?

Jag drar det klassiska exemplet om att jag tror att jag kommer vakna imorgon. Så har alltid livet funkat för mig, därför tror jag att det kommer fortsätta så ett tag till. Men det kan jag ju inte veta. Kan jag veta det?
Samtidigt tror jag att jag kommer dö någon gång. Fast man kan inte veta. Kan man veta det? Hur i så fall?
Om man påstår sig kunna veta det påstår man också att allt följer normen. Då kommer följdfrågan, vad en norm är egentligen? Hur många gånger måste ett experiment följa samma mönster för att det ska bli en norm? Och hur ska man någonsin kunna bevisa att allt följer normen?
Jag tror att det omöjligt. Men jag vet inte. Även fast det låter självklart att alla kommer dö en dag kan jag alltså inte säga att jag vet det, för hur kan man bevisa att allt följer normen?

Den som säger att 1+1 blir något annat än 2 är dum. (Om man inte är så liten att man inte lärt sig det än, men jag menade inte på det sättet.) Matematiken är ett system vi människor skapat för att förstå och för att kunna säkerställa och kommunicera vissa saker. För att kunna veta saker. 1+1=2. En dator är uppbyggd av matematiska system, därför kan vi veta hur den kommer reagera.
Vår värld, vår natur, vår omgivning är inte uppbyggt på något system vi skapat. Detta gör det hela mycket jobbigare, för då kan vi inte veta. Vi kan ha spekulationer och teorier eftersom bevis visar åt ett visst håll, eller för att man fått fram samma resultat obeskrivligt många gånger eller för att man har en känsla/upplevelse från något. Inte veta. Om vi drar gränsen för att veta vid 1+1=2 vill säga.
Efter att ha förklarat min definition av vad det är att veta, för mig, tycker jag att det är ganska klart att jag tycker det är lurigt att säga att vetenskap är sanning. Att man kan veta att något är sant pga. att alla bevis visar åt ett håll, eller att man fått fram samma resultat obeskrivligt många gånger. För mig är vetenskapen något som i många fall har starka teorier som hjälper mig att få en uppfattning av olika saker, men jag kan inte veta att det är sant, för jag tror inte allt följer normen, eftersom man aldrig någonsin har bevisat att allt följer normen. Det är sällan något bryter normen totalt, men när det väl händer ger det många frågor, som alla kräver ett svar för att de som tror sig kunna veta sanningen ska kunna fortsätta påstå detta.
Jag vill påstå att alla människor tror. Ingen vet allt som man brukar säga. Det enda vi skulle kunna veta det absolut sanna svaret på är systemen vi själva byggt.
Som avslutning tänkte jag bara skriva att jag tycker det är fascinerande att det ofta blir stora diskussioner runt saker vi ändå inte kan veta. Varför egentligen? T.ex. hur jorden kom till, varför vi är här?.. Är det för att vi alla tror och har en uppfattning? Det tror nog jag. Men att 1+1=2, det vet jag.

Filippa Axelsson, de07a

Vad är sanning?

Hur ska vi veta att det vi upplever är sant? Det hela kan lika väl vara en illusion, att vår hjärna spelar oss ett spratt. Allt som vi känner, ser och hör kanske inte är något mer än en produkt av våra sinnen, bara en slöja som döljer den riktiga verkligheten. Men om man skulle upptäcka den riktiga verkligheten, kan man då vara säker på att detta verkligen är den riktiga verkligheten och inte yttligare en illusion? Kanske det inte äns existerar något tid och rum över huvud taget?
Den värld som vi uppfattar som "den riktiga världen", som jag nämde tidigare i texten, kan ju lika väl vara falsk, men de flesta individer i den här världen kan bekräfta olika ting som stämmer överens med din egen uppfattning: T.ex. att du tycker att stenen du håller i din hand är hård och tung och när de andra individerna håller i samma sten kommer de antagligen säga samma sak.
Men om dessa individer bara är en produkt av ditt medvetande så är de antagligen konstruerade till att bekräfta din egen uppfattning och därmed lurar du dig själv omedvetet. Så i principen kan du inte vara helt säker på vad som är sanning eller inte men du kan anta och bilda min egen uppfattning om vad som är sant.

Sanning kan också vara inviduellt t.ex. religion, personlighet och andra intressen. En person som är troende på en gud och en religion, kan sanningen vara själva tron. Att evolutionsteorin är en lögn och är helt och hållet falsk eftersom religionen är den här personens sanning.
En person kan tycka att en viss livsstil är den här personens sanning och att inte leva efter denna livsstilen innebär att man lever i lögn, att man blir en "falsk" person.


//Victor Ljungblad, ES07B

Vad är kunskap?

Man kan inte med säkerhet säga att att världen runt omkring oss finns. Livet skulle kunna var en illusion, som att man kan vakna i en dröm fast ändå sova. Det enda man kan veta med all säkerhet är att man själv finns. Man kan förstås inte leva som att bara man själv existerar, man måste interagera med verkligheten på något sätt och för att få kunskap om verkligheten använder man sina sinnen, och sinnesintrycken bearbetas sedan i hjärnan eller var man nu tror att medvetandet finns. Enligt Platon får vi kunskap från en idévärld medan Aristoteles tror att sinnena är grunden för vetande. Även om man inte kan vara säker på att våra sinnen ger riktig kunskap om någonting, oavsett om det är en drömvärld eller den enda verkligheten följer den i alla fall vissa lagar och regler (t.ex. gravitation, magnetism osv) som tycks vara likadan överallt. Men vad är egentligen kunskap, och vad räknas som det?

Man skulle kunna säga att kunskap är sinnesintryck och erfarenheter som hjärnan drar slutsatser från, som förhoppningsvis kan hjälpa en senare i livet. Sen kan ju hjärnan såklart blanda ihop saker och det är svårt att veta om den "kunskap" man själv har är äkta. Om man har vetskap om något som "alltid" slutar på samma sätt är det förmodligen kunskap, t.ex "om jag hoppar från en höjd borde jag falla ner på grund av gravitationen. Jag kan få svåra skador när jag landar och då kan min kropp sluta fungera".

Sen kan man fråga sig om de finns kunskap som är relativ och två eller fler saker kan vara sanna samtidigt eller om det finns objektiv kunskap i sådant man anser är relativt, eller om det bara är åsikter och det inte finns någon rätt eller fel kunskap alls i många saker.
Först och främst, kan två skilda förklaringar för samma sak vara sanna båda två? Om man tar ett "ytligt" exempel kan det stämma. Två saker kan ha olika färger för en person men se ut att ha samma färg för t.ex. en färgblind, men ingen av dem har egentligen fel. Det är bara en fråga om hur stora intervall man har mellan färgerna, som inte är annat än olika våglängder.
All kunskap kan inte vara relativ, men det kan hända att det finns relativ kunskap även fast jag har svårt att tänka mig det. Om det inte finns det, betyder det att det finnsbara en "sanning" i allting om man går tillräkligt djupt. Det borde finnas rätt och fel åsikter, men då måste man nog ta hänsyn till så många saker en person dragit slutsatser från att det i princip inte finns några "fel" sätt att tolka dem.
Sen kan man fråga sig om man kan bevisa att det inte finns relativitet om man tittar på ett mer generellt ämne som exempelvis fel att döda och dödstraff eller om det är för övergripande för att bara finnas ett rätt sätt att se på det.
Moral och värderingar brukar anses som väldigt relativa, de beror på vilket samhälle man lever i och vilken bakgrund man har, saker kan vara rätt och fel från olika perspektiv och så vidare. Men om ett samhälle fungerar och har värderingar om grundläggande saker som visar sig vara fel enligt den yttersta kunskapen/sanningen, spelar det då någon roll?

Man kan också ifrågasätta om all kunskap verkligen kommer från sinnena, eller om det finns medfödd kunskap och/eller någon mall för vad man kan redan i det genetiska. Reflexer födds alla med, men där är hjärnan inte direkt delaktig så det kan nog inte klassas som äkta kunskap.
Däremot finns det teorier om att alla människor har en slags medfödd grammatik i hjärnan, som underlättar vid inlärning av språk senare. Det måste ligga något i det, eftersom andra djur med liknande intelligens borde utvecklat ett lika komplicerat språk som vårt annars (delfiner, schimpanser m.m. har ett slags språk, men jag tror inte det är lika utvecklat som vårt), i form av teckenspråk om inte annat. Med andra ord måste det finnas en mall för människans hjärna med inbyggd kunskap och allt är inte inlärt.
Man kanske aldrig kan få kunskap om sådant det inte finns någon grund i hjärnan för, fast behöver vi nå fram till en yttersta sanning/kunskap i allt? Förmodligen inte, även om människan gärna vill veta förklaringen till allt.

//Caroline Svensson, NV07H

ljuset> gud eller Vetenskap

Tron har spelat en stor roll i människans liv och gör än idag. Vad är vetenskap för dessa människor?
-jo det är ett redskap vi avänder oss av för att förstå oss på naturen, skulle en säkert säga. Eller kanske.
-Det är nonses, Du ska förstå dig på gud annars hamnar du i helvetet!

-okej herr eller fru kristendom. Ska vi ta en titt på guds gudomliga ord?

-----Gud säger: "Gud skapade solen, månen och stjärnorna för att ge ljus och för att underlätta för mänskligheten"

... wooow gud måste värkligen gilla oss, han skapade alla dessa för att vi ska se på natten, då borde vetenskapens gud vara Thomas edison eller vad säger du.

----Vetenskapen säger: solen är en svart kropp som lyser pga. reaktioner mellan Helium och väte. Solen sänder ut Temperaturstrålning (i form av UV ljus)(solens yt.temp=5800k) mot jorden, en del av denna strålning värmer upp månen (om man räknar på det blir det ungefär 122 grader...ungefär ) som i sin tur reflekterar denna strålning mot jorden.

Jag har sagt mitt. vilken förklaring föredrad du?
Miran NV07H

Kunskapssynen på Bäckäng

Ordet kunskap övergriper många olika områden, men det som intresserade mig mest när vi tog upp detta ämne var vad som anses räknas som bra kunskap. Det första jag kom att tänka på var kunskapssynen på Bäckäng och hur lätt man formas av den när man börjar på skolan. Det huvudsakliga gnabbet råder i synnerhet mellan esteter och naturvetare. Jag vet själv hur det var när jag började på Bäckäng; efter en kort tid kom man in i hur majoriteten av eleverna såg på oss esteter, och även hur de flesta esteter såg på naturvetare. Även när vuxna frågar över vilken linje man går och man säger att man går estetisk linje brukar de reagera med ett skratt och sedan svara: ”Jaså, du väljer att inte skaffa dig en riktig utbildning?”

 

I häftet om ”Kunskapsteori” som vi fick utdelat beskrivs begreppen påståendekunskap och utförandekunskap. Om man sammanfattar dessa kort innebär påståendekunskap att man kan uttrycka sin kunskap i ett påstående, medan utförandekunskap innebär att man har kunskap om hur man gör något.  Om man ska koppla dessa begrepp till Bäckäng kan man säga att majoriteten av naturvetarna har större påståendekunskap, medan majoriteten av esteterna har större utförandekunskap. Anledningen till varför jag skriver ”majoriteten” är att man samtidigt får ta hänsyn till personers privata intressen, exempelvis om en naturvetare spelar gitarr, men om man talar om Bäckäng och utformandet av de olika kursplanerna gäller denna kunskapsindelning.

 

Jag anser att påståendekunskap värderas som bättre kunskap på Bäckäng. Jag tänker framför allt på när rektorerna informerar oss om t.ex. IV- val då det brukar läggas extra vikt på att verkligen uppmana oss elever att välja kurser som ger meritpoäng, d.v.s. kurser som ger påståendekunskap. När man då säger till sin rektor att man hellre vill börja en estetisk kurs brukar de alltid rynka sin panna. Är detta verkligen rätt inställning av rektorerna? Är det inte meningen att man ska ha rätt till att utforma en del av sin kursplan utan att det ska verka som att jorden går under? Jag tycker att man ska ha större frihet att välja de kurser som ger den sorts kunskap man är intresserad av. Vår kunskap är trots allt väldigt viktig för oss i de flesta situationer i livet, då är det också meningen att ta till sig sådan kunskap som man har användning av. Jag skulle inte välja en kurs i skolan som jag inte skulle ha användning av bara för att göra min rektor nöjd.

När rektorerna haft sitt lilla prat är det många elever som följer deras råd och på så sätt är det många estetiska kurser som inte startar. Samtidigt vill rektorerna bara ge oss goda råd för att ha större möjlighet att komma in på högskolan eller liknande, men jag tycker fortfarande att det borde läggas större vikt på att få oss att välja det vi vill läsa och inte på det vi borde läsa.

 

För att då komma fram till en liten sammanfattning… Jag tycker helt enkelt att det är dåligt att påståendekunskap vid många tillfällen ofta värderas mycket högre än utförandekunskap. Jag säger inte att vi behöver mindre påståendekunskap, utan att människor borde bli bättre på att inse att det krävs lika mycket av båda dessa områden. Det krävs ett samband mellan dessa för att samhället ska fungera på ett harmoniskt sätt. Låt därför esteter och naturvetare leva i harmoni med varandra!

// Jenny Kopp, ES07C

Tro och vetenskap

Tron har alltid spelat en central roll i många människors liv, särskilt före upplysningen då vetenskapen växte fram och fick en allt mer framträdande roll. Sedan dess har vetenskapen växt sig starkare och starkare och det har gynnat oss människor på massor av sätt, läkarvetenskapen har gjort att vi kan bota sjukdomar etc. Vetenskapens uppgift är alltså att samla kunskap, ställa frågor och försöka hitta svar genom antaganden som sedan prövas.

Det verkar dock finnas frågor och företeelser som ligger utanför vetenskapens kompetensområde, allt kan inte förklaras med en vetenskaplig modell och det är där tron kommer in i bilden: vad händer efter döden? vad är meningen med livet? På samma sätt finns det så klart frågor inom vetenskapen som inte religionen kan beskriva. Jag tycker alltså inte att det är nödvändigt med en konflikt mellan tro och vetenskapen som finns idag, ifall inte vetenskapen skulle lyckas motbevisa tron eller vise versa.

Problemet med tron är att den inte går att bevisa men jag tycker ändå att man kan hitta indicier på att det t.ex. finns en Gud. Jag har vart med om saker som tyder på detta och sett människor bli helade till exempel men när det kommer till kritan handlar det ändå om tro.

Gustav Ekman NV07H

Skillanden mellan tro och vetenskap.

Jag anser mig som, precis som Sokrates, rationalist. Jag tror på vad jag kan se, höra och inte minst röra vid - konkret ta på. Jag litar på mitt medvetande och mina sinnen. Jag har inga speciella relationer till idévärldar eller andra andliga/spirituella tankegångar. Jag vill citera Erik i Håkan Nessers bok Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö "Man har bara ett liv – det man har, vad spelar det för roll att fantisera om något annat". Fastän Erik i detta fall ger replik åt sin kamrat Edmunds fråga om han någonsin funderat på att vara någon annan så kan man dra paralleller till det vi pratat om nu. Vad spelar det för roll att fantisera om något annat? Vi lever ju här och nu.

Jag noterar, iakttar och analyserar min tillvaro och kallar den min verklighet. Jag letar kunskap, jag lär mig och sprider senare vidare denna kunskap – den konkreta, den bevisade kunskapen. Den abstrakta kunskapen skulle för mig vara hyckleri, men den är otroligt intressant att debattera, prata och diskutera om och kring.

För mig är det mänskliga medvetandet det samma som en absorberande dambinda utav vetenskaplig kunskap. Vi vill ha kunskap, söker kunskap och tar in kunskap – för att kunna acceptera och förstå verkligheten. Tro i detta sammanhang, den abstrakta kunskapen, eller religionen är endast för att kunna respektera den redan accepterade tillvaron där orättvisor, död, tragik och panik sker varje dag. Det man inte förstår lägger man i övermaktens händer, t.ex. en eller flera gudar.

Detta fenomen sker inte bara i samhällsvardagen utan också inom den omdiskuterade ID-teorin. Det man inte förstår överlägger man åt övermakten. Den irreducibel komplexitet vi ser hos organismer idag förklaras genom ett gudomligt ingripande istället för en lång process utav vetenskapligt bevisad evolution. Jag som person anser också att teorier som kreationism och ID är absurda och naiva, det är ett tal till betongväggen, ett trång synt försök till att förklara det som ännu inte blivit bevisat.

Alltså skillnaden på tro och vetenskap är den faktor där tron utger sig till att vara snabbförklarande och enkel, medan vetenskapen bygger på långa studier utav våran konkreta och komplicerade verklighet. Somliga religiösa påstår att evolutionen inte kan vara sann och pågående eftersom vi inte ser det med blotta ögat, det handlar om tid – det är vetenskapens era. Religion är "so last year".

"Det är färdigt med prästerna och gudarna när människan blir vetenskaplig." - Nietzsche

Jessika Lipkin Es07c