Resonemang kring verklighet och fiktion slutar ibland i små löjliga ställningstaganden som tycks uppstå bara för sakens skull, av principfasta och rädda debattörer. Om någon påstår att det finns en värld vi inte kan ta i eller se "till vardags" brukar en motargumenterare vilja få denne att framstå som dum och naiv. Ingen helt okänd situation, eller hur? Men låt säga att den existerar. Är det inte i DET fallet naivt att tro att det är någon slags andra sida av det vi kan se och ta på här, just nu? Än mer intressantare, och befogat, vore det väl om de hörde ihop och spelade samman mer än låg där bakom som något slags facit med perfekta former? Påståendet om att det finns en till värld bakom allt vi kan bevisa just här, och tankarna kring uppdelningen av kropp och själ känns här ganska jämförbara.


Men hur vore det om du vore en till värld, i dig själv? Att din själ är din gud, en övrig värld, som är DIN sanning? För någonstans är man ändå den man vill vara. Inte fullkomligt, men man vet ändå hur man skulle vilja vara. Vem känner förresten inte igen sig i en smygande magkänsla man tvivlat på tills man blivit tokig men som sedan visat sig stämma överens med sanningen? Visst har du någon gång drömt något så verkligt att du trott på det dagen efter, ända tills du fått påminna dig själv ett tillräckligt otal gånger att det faktiskt var en dröm? Det kanske är så att din själ/värld skapar dina drömmar om natten, talar om sanningen och lägger den som en klump i din mage. Sedan när du går från busstorget till skolan och bygger små teorier kring ditt och datt i huvudet, hittar på en historia eller plötsligt bara slås av en känsla är det din verkliga själv, din värld, som planterar det i dig.



Den här själen behöver nödvändigtvis inte sväva i någon annan dimension, eller ha kontakt med andras själar. Den känner inte till andra själar, för i din själs värld är det den enda världen. Det är kanske inte heller en plats du kommer till när du är död. Det är du, hela tiden. Jag tror att det kan vara denna värld man i så fall får en glimt av eller, besöker närmre när man gör något man verkligen tycker om. Som när jag till exempel sitter och ritar för mig själv, idéer flödar (om jag har tur) och jag känner mig plötsligt så himla fri. Så när du fiskar, spelar handboll, sjunger eller vad du nu tycker om kanske du befinner dig där ”bland molnen” som det kallas. Både svävande och frånvarande. Fångad i ditt eget paradis, med de regler som fanns i din värld från början och som du sakta men säkert, i kombination med dina livserfarenheter, bygger dina åsikter och egenskaper utifrån.

Kom på nu att jag personligen mer tror på att man faktiskt har kontakt med andras själar och formas av andra människor (neeedrans) men annars hade jag nog trott på något sådant här. Då hade jag kunnat tänka att jag har rätt ändå, att allt som sker kring mig har någon slags anknytning. Skönt att kunna ha sig själv i centrum, och ganska naivt det med, så det är väl ännu en anledning till att jag inte riktigt känner detta som någon trolig idé. Fast jag hade nog velat att det var så här, om jag fick bestämma. Då hade det ju inte varit själviskt heller, eftersom vad som spelar roll i min värld är mest jag? OM man dessutom vet det finns heller sedan ingen anledning att vara självisk mot andra i den s.k. "riktiga" världen. För man vet att man står i centrum ändå...


Amanda Persson ES07D