Vad är Lycka?

Är de när man skrattar? Eller att man skrattar för att andra ska tro att man är lycklig?

Jag tror lycka är något positivt som vi alla strävar efter här i livet. Det kan innebära att man har bra relationer med andra människor, att de går bra i skolan eller att bara följa sin religion.

Lycka kan jag tycka innebära att man är fullständig inombords eller att hitta en plats här i livet, att man kanske inte behöver något annat för att må bra om man nu ÄR, lycklig.

Lycka innebär inte en och samma sak för alla människor utan det är tvärt om, det kan tillexempel betyda att man följer Buddismen och samlar på sig så mycket karma tills själen skiljer sig från kroppen så att man kan förena sig med Brahman och det är kanske ett sätt att bli lycklig på. En annan person som inte är troende i någon religion kan söka lyckan på ett annat håll så som att finna kärleken i livet, sedan säger jag inte att de behöver vara något stort för att man skall bli lycklig. Alla här i livet strävar inte för att uppnå lycka men vissa gör de och vissa gör inte det.

Jag tror att om man bara är älskad av någon så är man lycklig. Sedan kan man ju ställa sig frågan, Behöver man vara lycklig? Och de tycker jag att man behöver för annars skulle det innebära att det fattades något inombords, sedan tror jag att om man levt olycklig länge så förgörs man på ett eller ett annat sätt. Man kanske blir bitter och lever i hat.

Sokrates talade väldigt mycket om människan och själen. Han kände att lycka var en av filosofins viktigaste byggstenar.
Sokrates menade på att: Endast människor med självinsikt kan hitta äkta lycka.
Lycka strömmar inte från någon obegränsad eller synbar källa som tex fysisk njutning eller rikedom, utan att man söker och får sin lycka ifrån sin egen själ, ”sitt goda inre” med andra ord.

Men om man nu inte vet vad som är bra för ens själ så måste man söka lycka på något sätt dvs genom pengar och makt. Det blir då en återvändsgränd påstår Sokrates. Han säger även att:
Om man nu vet vad som är bra för ens själ då söker man lycka naturligt utan hinder, man bara vet hur, utan vägledning. Med andra ord så menade Sokrates på, att bli lycklig så måste man veta vad som är bra för en själv.

Varför startar någon ett krig? Varför mördar någon ett litet barn? Kanske finns det människor som finner lycka i att skada andra eller också beror det på hur de själva har blivit behandlade. Kanske är det ett genetiskt fel hos dessa individer?

Min livsfilosofi är att försöka hitta så mycket lycka som möjligt i livet och vad ska jag då göra för att uppnå detta:

1. Det finns saker som jag kan påverka och saker som jag inte kan påverka – gör det bästa av det. – så är livet.

2. Lev och gör val i livet som du tror kan göra mig lycklig. Eller som Sokrates förespråka, ta inga frestande genvägar som du kan tänkas ge dig lycka , det är enbart tillfällig lycka.

3.Försök att inte göra någon annan olycklig.

4.Om du känner hat – Red ut det och gå vidare.

5.Ge kärlek och glädje till andra så kanske andra ger det till dig.

6.Försöka att vara rak och ärlig utan att såra andra människor.


André Radwan ES07B

Bara en massa frågetecken.

En själ?
Ett hjärta? En tanke? Ett minne? En känsla?
Det finns många spekulationer i vad en själ är. Det finns många som känns så otroligt rätt, t.ex. – själen är en känsla.
Enligt Descartes synsätt är själen det mänskliga medvetandet. Jag kan faktiskt säga att jag håller nog med lite där. Hans ordspråk som så många tidigare nämnt:
”Jag tänker alltså finns jag”, det låter för mig mest rimligt. Jag ser inte själen som en extra kropp, en extra person av oss själva som finns inom oss.
Descartes påstod även att själen inte slutar att existera om kroppen gör det.
Det får mig genast att tänka på spöken.
Vad definierar ett spöke? En orolig, förvirrad, rädd själ? Som stannat kvar på jorden för att den inte vågar infinna sig i ”himmelriket”?
Just den tanken för mig att återkomma till min egen lilla fundering: att jag inte ser själen som en extra kropp. Men vad är det då som gör ett väsen?
Ämnet i det här inlägget är inte spöken, eller s.k. väsen. Utan helt enkelt själen.
Vad är själen?
Vad är inte själen?
Inget vi kan ta på, inget vi kan förklara, inget vi kan se, inget vi kan höra.
Själen kanske finns i hjärtat, den kanske finns i hjärnan. Det finns så mycket tankar och funderar kring vad själen är, att man blir tokig. Vad är det då som gör mig tokig? Är det själen inom mig som fått mig att känna frustration av att inte veta vad en själ är?
Jag kan tycka att själen är känslor. Rätt igenom. Det är den som gör att man känner sådan otrolig smärta när man blivit sårad, den som gör att man skrattar, det är själen som påverkar ens humör. Humöret gör oss ofta till den vi är, den vi verkar vara i vilket fall.
Är själen glad, så är jag glad. Är jag glad, så verkar jag glad. Verkar jag glad så är det den jag är – just nu, i detta tillfälle.

Malin Olsson, Es07c