Rättvist samhälle - Alexander

Det absolut största hindret när man diskuterar hur ett rättvist samhälle skulle se ut tycks för mig vara den starka subjektivitet som alltid präglat diskussionen. Om man exempelvis studerar internationella organisationer som FN blir det tydligt - var aktör verkar tycka att det rättvisaste är det som denna aktör tjänar på mest. Klimat- och miljödiskussionen kan lyftas fram som ett exempel där varje stat, vis upprepade tillfällen, fått frågan om hur en rättvis ansvarsfördelning skulle se ut. Varenda en har varenda gång ansett att det alternativ som inneburit minst krav på den egna staten har varit det som "ur ett objektivt, globalt perspektiv" är rättvisast.

Därmed är det tydligt att denna diskussion måste föras inom ett annat forum till att börja med. Ett forum där egna intressen och medvetenheten om vilka konsekvenser ett förslag har för den egna livsstilen tillfälligt kan läggas åt sidan. Problemet är att detta forum inte tycks existera. I varje sammanhang finns det en övergripande vilja att inte försämra sina egna villkor. Det är en inställning som genomsyrar vårt samhälles alla stater och har sina rötter djupt förankrade på en individnivå. Jag har själv upplevt att det finns en underskattad medvetenhet i vårt samhälle om frågor som bistånd till fattiga människor - kanske skulle man kunna kalla det en moralisk medvetenhet - men som alltför sällan yttras. Den ligger och andas under ytan i väntan på att folk ska uppmärksamma den. Men det verkar i många fall som att människor försöker undvika den till varje pris. Vad beror det på? Svaret skulle kunna vara att det är ett sätt att avskärma sig från den moraliska övertygelsen och de medföljande skuldkänslorna - en möjlighet att ignorera problemet i ett år, en månad eller en dag till.

Det är idag inte längre hållbart eller accepterat att överhuvudtaget argumentera mot påståendet att vi i den rika världen lever i överflöd på bekostnad av andra. Det skulle kräva en otrolig naivitet för att hävda att världen består av rättvisa förutsättningar och en försvarbar fördelning av de resurser vår planet har att erbjuda. Även om det går att hävda att vi idag skänker bistånd och därmed bidrar till att jämna ut dessa skillnader är de flesta väl medvetna om att det fortfarande är otillräckligt ur ett objektivt moraliskt perspektiv. Vi vet att folk fortfarande svälter och att vi har möjlighet att förhindra det. Undersökningar har klargjort att jorden producerar nog med mat för att föda hela befolkningen och därmed utrota svälten som ett världsfenomen. Problemet ligger i distributionen eftersom maten sällan hamnar där den bäst behövs. Vi västlänningar äter gourmet, kör bil, köper platt-TV:r för pengar som skulle kunna rädda tusentals liv. Vi vet till och med om det. Så hur kan vi tillåtas göra världen så orättvis?

Det jag verkligen tycker om i Peter Singers text är den fullständiga fokuseringen på objektiv etik och moral i denna frågan. Jag tycker att han lyckas eliminera den slöja av subjektivitet och diskuterar vilka inställningar som är etiskt försvarbara som om han själv inte hade något att förlora på en mer rättvis värld. Det har han givetvis, vilket gör att han särskilt tilltalar de skuldkänslor som gömmer sig inuti i alla fall mig.

Ett exempel han tar är dessa: Om du ser att ett barn håller på att drunkna i en damm kommer du självklart att hoppa i för att rädda barnet även om det innebär att du förstör dina snygga kläder. Varför? Eftersom barnets liv är av större värde än dina kläder är det moraliskt korrekt att offra kläderna för att rädda barnet. Men samtidigt kan samma person konsumera lyxartiklar som en Porsche, en Mac eller en platt-TV utan att ta hänsyn till vilken nytta de pengarna skulle kunna göra för svältande människor på södra halvklotet. Är detta ett moraliskt försvarbart agerande? Peter Singers princip låter såhär: När vi kan hjälpa människor utan att offra något av lika stort värde är det moraliskt rätt att hjälpa dem. Alltså kan man inte försvara detta handlande utan att säga att ett människoliv är mindre värt än en laptop. Jag tror att de flesta är överens om att det skulle vara en attityd som vi inte vill att vårt samhälle ska präglas av.

Denna text var en av de mest tankeväckande jag har läst inom filosofin. Den bevisar inte bara att det går att tillämpa moraliska tankar på vilket område som helst, utan också att vi bör gör det. När vi inte kan försvara vårt agerande är det inte längre en fråga om ifall vi ska ändra på det, utan hur vi ska ändra på det. Detta bygger på antagandet att en värld måste vara uppbyggd av objektivt rättvisa principer för att vara objektivt rättvis. Alltså tror jag att man rationellt kan dra slutsatser om vilka principer som ska gälla i detta samhälle. Det är lite det John Rawls försöker visa med sin Slöja av okunnighet. Men jag tycker att Singer gör det bättre eftersom hans princip är mer konkret och lättare att tillämpa än Rawls tankexperiment. Den enda frågeställningen som präglar Singers argumentation är hur exakt man ska bedöma vad som är likvärdigt med något annat. Hans tänkande har tydliga utilitaristiska drag: Använd dina resurser på det sätt som gör maximal nytta. Men han konkretiserar detta genom en regel som verkar pliktetisk. Det är alltså en ganska bra förening mellan de olika tankesätten.

Jag har svårt att ifrågasätta Singers argumentation eller logiken i det han hävdar. Jag anser också att det existerar en moralisk skyldighet att hjälpa andra människor när vi i någon mån har orsakat eller utnyttjar deras beroende av oss. Även om jag på en individnivå aldrig skulle säga att en främlings liv är mer värt än min brors är jag medveten om att man måste göra skillnad på den individuella perspektiv och det globala när man diskuterar global rättvisa. Än så länge har jag inte träffat på ett enda plausibelt argument för att människoliv är olika värda ur en objektiv synvinkel. Alltså måste en rättvis värld innebära att alla ges samma förutsättningar och att inget tillåts prioriteras högre än andra människors överlevnad. Därmed är det vår skyldighet som nuvarande vinnare att förändra hur världens resurser fördelas. Men för att göra det måste vi inse att vårt nuvarande levnadssätt inte är försvarbart.

Vi är egoistiska till vår natur, fokusera på att maximera njutningen i vår egen tillvaro, och därför sopar vi moralen och vetskapen om andra människors lidande under mattan. Men det försvinner aldrig bara för att vi ignorerar det. För varje minut där fler människor. Tänk för en sekund på hur mycket en ung person fruktar döden och hur mycket värdefullt som skulle gå förlorat om det inträffade. Tänk på lidandet personen och dennes anhöriga skulle känna. Multiplicera detta nu med 10000 och jämför det med en ny bil. Var det väl spenderade resurser?

Vi kan inte fortsätta undvika dessa problem hur länge som helst. Som jag tidigare påpekat har undersökningar bevisat att vi har all möjlighet i världen att utrota svält bara genom att fördela den mat som finns rätt. Det enda hindret som återstår är det vi har konstruerat själva: vår kärlek till vårt nuvarande överflöd och vår motvilja att överge det. Men en rättvis värld är en värld där alla har en möjlighet till självförverkligande. Överlevnad, kärlek och utbildning är enligt mig grundpelare i ett "godkänt" liv. Tills vi har nått den punkt där det är tillgängligt för alla finns det inget behov av att diskutera hur stort värde något annat har i förhållande. Jämfört med det lidande som fattigdom orsakar är allt annat av mikroskopisk relevans. Den dag då ingen människa längre dör av svält eller sjukdomar vi kan bota, den dag då varje person ges en möjlighet att göra vad den vill med sitt liv, då tar jag gärna nästa diskussion. Men än är vi inte där på långa vägar. Det kommer förmodligen att dröja länge innan vi är det.