En själ?
Ett hjärta? En tanke? Ett minne? En känsla?
Det finns många spekulationer i vad en själ är. Det finns många som känns så otroligt rätt, t.ex. – själen är en känsla.
Enligt Descartes synsätt är själen det mänskliga medvetandet. Jag kan faktiskt säga att jag håller nog med lite där. Hans ordspråk som så många tidigare nämnt:
”Jag tänker alltså finns jag”, det låter för mig mest rimligt. Jag ser inte själen som en extra kropp, en extra person av oss själva som finns inom oss.
Descartes påstod även att själen inte slutar att existera om kroppen gör det.
Det får mig genast att tänka på spöken.
Vad definierar ett spöke? En orolig, förvirrad, rädd själ? Som stannat kvar på jorden för att den inte vågar infinna sig i ”himmelriket”?
Just den tanken för mig att återkomma till min egen lilla fundering: att jag inte ser själen som en extra kropp. Men vad är det då som gör ett väsen?
Ämnet i det här inlägget är inte spöken, eller s.k. väsen. Utan helt enkelt själen.
Vad är själen?
Vad är inte själen?
Inget vi kan ta på, inget vi kan förklara, inget vi kan se, inget vi kan höra.
Själen kanske finns i hjärtat, den kanske finns i hjärnan. Det finns så mycket tankar och funderar kring vad själen är, att man blir tokig. Vad är det då som gör mig tokig? Är det själen inom mig som fått mig att känna frustration av att inte veta vad en själ är?
Jag kan tycka att själen är känslor. Rätt igenom. Det är den som gör att man känner sådan otrolig smärta när man blivit sårad, den som gör att man skrattar, det är själen som påverkar ens humör. Humöret gör oss ofta till den vi är, den vi verkar vara i vilket fall.
Är själen glad, så är jag glad. Är jag glad, så verkar jag glad. Verkar jag glad så är det den jag är – just nu, i detta tillfälle.
Malin Olsson, Es07c
Under årens gång så har det funnits miljontals frågor som har besvarats och de är yttligare 10 000 miljoner frågor som ännu inte besvarats. Man vet en hel del, men man är också helt ovetandes om de mesta, man kan inte veta allt, de är inte menat att de ska vara så heller? Som jag har nämnt i en annan kommentar är att människan är väldigt nyfiken av sig och det är bra att det är så, det är så det skall vara. Det är de som driver en människa vidare i livet VAD? och VARFÖR? det känns som att de frågeställningarna som får människor att kämpa för något och leta svar för sig själva. Vi är som hundar som sniffar med nosen, vi känner någon lukt, vi är ett snepp närmare målet(en ledtråd) men vi vet inte riktigt vad det är tills vi kommer till själva källan där det tex luktar. Antingen blir vi besvikna eller så blir vi häpna och glada. När vi tagit reda på den frågan finns nästa att ta reda på eller så har man kanske bara har nöjt sig där. Det ända vi vet här i livet som är sant och kommer till 100% att hända och jag citerar “nothing in life is promised except death” Sa Kanye West. Alltså att Ingenting här i livet är lovat mer än döden. Detta är väl sant? Alla kommer vi att död någon dag, när? Det vet vi inte.
SvaraRaderaHoppas jag inte rörde ihop det och höll mig till ditt ämne.
André Radwan