Flaskan

"Hur skapar man ett tvivlande på någots eller någons existens?", frågas det inte lika regelbundet som "hur kan man veta vad som egentligen är verkligt?". Den sistnämnda frågeställningen är förmodligen omöjlig att besvara, samtidigt som den många gånger känns irrelevant i hänseendet om vad den egentligen skulle lära oss, vid ett besvarande. Finns det ett svar som säger "det här är verkligt eftersom att.." leder det ändå tillbaka frågan som ställdes först; hur kan vi veta att det är sant? Till exempel går det inte att påstå helt säkert att: "Ja, men vi båda finns ju, eftersom att vi sitter här och pratar med varandra", i och med att den ena individen inte kan finna egentliga bevis för att personen hen ser och hör inte är en illusion. Om bevis emellertid skulle finnas kan person 1 ändå inte veta om bevisen i sig är fysiskt verkliga eller inte; man skulle kunna påstå att sinnesintrycken endast är förvrängda konstruktioner av hjärnan.

Därför känns det onödigt att hålla på såhär. Det blir ett cirkelresonemang, enligt skepticismen och också enligt mig. Om man kombinerar deduktion med "jag tänker alltså finns jag" kan man åtminstone trösta sig med att om jag har ett medvetande och är människa, har antagligen även personer i min omgivning ett.

Det som jag tycker är mer intressant är vad som får oss att tvivla på verkligheten. Hur ska jag få någon att bli övertygad, eller i alla fall osäker på vad som finns? Att ständigt upprepa "Hur kan vi vara säkra? Hur kan vi verkligen vara övertygade om att schampoflaskan VERKLIGEN står där?" känns både alldeles för tunt för att räknas som ett riktigt argument, såväl som fånigt i och med att den frågande personen själv uppenbarligen inte är övertygad om sakens/människans/etc. icke-existerande; hen, i likhet med dig, vet antagligen att flaskan finns eftersom att ni pratar om och ser den, vilket, osökt, blir ett skäl som talar till flaskans existens fördel.

Finns det något annat sätt, ett mer effektivt? Jag är mer eller mindre övertygad om att andra människors påverkan på en själv är det absolut starkaste medlet. Individens anpassning till gruppen är något som stundligen upprepas; de flesta människor säger, tycker och agerar utifrån andra personers sätt och normen av det enkla skälet att de inte vill vara annorlunda. Därför är kanske följaktligen åstadkommandet att få någon att tvivla på en schampoflaskas existens endast något som kan uppnås av det simpla yttrandet:

"Vilken flaska?".


- Daniel Gustafsson, ES08C.